Sömnen

Låg nyss i sängen och funderade på det där med min blogg, hur jag saknade att skriva här men samtidigt var nöjd för den är så känslodriven, att inte känna ett behov av att skriva är ett bra tecken. Men så växte orden fram i huvudet i alla fall och eftersom jag ändå var vaken så letade jag mig hit till datorn. Ämnet för natten skulle bli sömn.

Precis som förra gången. Men jag verkar ha tagit ytterligare ett steg inom sömncykeln. Då var det sömnlöshet. Nu kanske också så, men av en annan anledning.

Stora delar av mitt liv har sömnen varit en tillflyktsort, något jag längtat efter. En plats där jag fått ro, där det bara varit jag och drömmarna, i insomningsfasen starkt styrda av mig, en mjuk plats att landa. Sömnen har jag kunnat längta efter från det jag gått upp. Drömmarna har ofta varit med mig även under dagarna.  Inte för att jag alltid vantrivts i mitt liv, men under vissa perioder har jag hellre stannat i sömnen än varit vaken.

Nu ser jag sömnen som något nödvändigt ont. En uppgift som måste utföras för att ta sig till nästa dag. För att ge kroppen det den kräver. För att hjärnan ska få lite tid att sortera intryck och tankar. Det är det som händer nästa dag och den därefter som lockar. Dagens timmar räcker inte till allt, ska dessa slösas bort på sömn dessutom? Jag söker rörelse och sömnen är stillastående.

Posted in funderingar, personligt | Tagged , , | Leave a comment

Mitt i natten

Sömnlösheten plågar mig igen. Han bredvid mig i sängen sussar sött, vilket skänker ett visst lugn. Men min hjärna ilar iväg, springer framåt, radar upp allt som måst fixas, allt som ska klaffa, lösa sig, som måste göras och styras upp.

Men vänta nu. Inget kan faktiskt ske nu. Just precis i detta nu. Det hänger på att folk ska dyka upp på sina jobb. Svara i telefonen när jag kommer med mina frågor, starta datorn och öppna mailen från mig, finnas på plats i butiken när jag vill handla det som behövs och vara hemma när jag kommer förbi och ska hämta något. Inget av detta kommer ske de närmsta timmarna nu under natten. Så vad är då meningen med att vara vaken. Snabbaste sättet att komma dit jag rusar i mina tankar är helt enkelt att somna. Ska se om det fungerar att intala min hjärna det.

God natt.

Posted in funderingar, personligt | Tagged , | 1 Comment

En kliché

Är jag på väg att bli en kliché, eller är jag redan där? Eller kanske är kliché inte rätt ord, kanske letar jag efter något annat för att beskriva den jag blivit. Finner mig själv bedjandes efter hjälp med tvätten, med disken, att bara få hjälp med något. Och sen när initiativen kommer, när något sker självmant så blir jag tvungen att stoppa mig själv för att inte klaga ens i huvudet på att det inte gjorts så som jag vill se det gjort. Kontrollfreak och perfektionist galore. Med en stor dos feminism och vanmakt över att hamna i rollen som hemmafru men med hemmaman som inte gör något. Samtidigt en enorm nöjdhet över att ha energi att putsa fönstren, att få tid att lyssna på poddar medan jag diskar, att vilja ha ordning och reda – något som jag sällan brukar ha ork eller lust med. Låt mig bara vara, dumma tankar, låt mig få trivas med att få all tvätten gjord, att få ta emot pussar och leenden för mitt fejande och putsande. Vilket är det egentliga kvinnofängelset – köket eller feminismen?

Posted in funderingar, personligt | Tagged , , | 8 Comments

Bakelser med grädde

Orkar inte vara duktig längre. Så innerligt trött på att vara duktig. Vill spendera en dag på café, äta allt det godaste och gräddigaste, går hem och dricka de dyraste viner, drömma om gudomligt vackra klänningar utan att drabbas av insikte att de är bort min budget och kropp.

Vill slippa drabbas av tanken på vad som ska lagas till middag, hur svaret på mailen ska formuleras för att uppnå ett önskvärt och godkänt resultat. Vill slippa planera, organisera, hålla koll på allt och alla. Känna att ansvaret är mitt. Att om något felar är det alltid mitt fel. Vill sluta döma mig själv. Döma ut innan rösterna ens kommit in.

Posted in funderingar, personligt | Tagged | Leave a comment

Salt

Det är alltid till tårarna jag återvänder. Det är till gråten jag har ett av mina mest komplicerade förhållanden. Få saker skänker mig en sån trygghet, ger en sådan lättnad. När tårarna äntligen letar sig fram, rinner ner över kinderna. När jag känner den salta smaken, känner deras fuktighet mot huden. Hur de samlas i halsgropen eller i öronsnäckan. Tyngden som lyfter från bröstet, trycket som minskar.

Samtidigt den där ilskan. Ilskan över att jag är så svag, att det alltid slutar i tårar. Att jag inte kan argumentera lugnt och sansat, utan det känslomässigt svaga. Att ilskan inte vet någon annan utväg än genom tårar som sprutar.

Så många år som spenderats med tårfloder konstant över kinderna. De ensamma promenaderna i mina nyköpta Gettagrips med kassettbandspelaren fylld med musik kopierad från bibliotekets CD-samling. Kvällarna framför Cityakuten, Ensamma hemma och Felicity då jag och syster satt i varsin ände av vardagsrummet, hulkande medan salta droppar sakta rann över våra ansikten. Vi visste båda att den andra grät, men dolde det ändå för varandra. Tv-tårarna var veckans inplanerade stresshantering, en timme av accepterad gråt då allt som jag samlat på mig inombords fick komma ut, ventilen som skapade balans.

Den fula gråten, den som ångesten driver fram, när hela kroppen skakar och andetagen hackas fram snarare än sker per automatik. När naglarna trycks in i handflatan, in i armarnas tunna skinn, när smärta är det enda som påminner mig att andas.

Och de lugna tårarna som väller fram oavsett var jag är. De som gör de andra passagerarna på vagnen nervösa och får dem att titta åt ett annat håll. De tårar som skrämmer vännerna då de inte har någon förklaring. Som väller fram av ren utmattning, som torkas bort med handryggen när jag når Brunnsparken och egentligen borde kliva av vagnen. Istället syns de som intorkade rännilar när 11:an mot Saltholmen dyker upp och jag återvänder hem till lägenheten.

Posted in personligt | Tagged , , | 6 Comments