Det är alltid till tårarna jag återvänder. Det är till gråten jag har ett av mina mest komplicerade förhållanden. Få saker skänker mig en sån trygghet, ger en sådan lättnad. När tårarna äntligen letar sig fram, rinner ner över kinderna. När jag känner den salta smaken, känner deras fuktighet mot huden. Hur de samlas i halsgropen eller i öronsnäckan. Tyngden som lyfter från bröstet, trycket som minskar.

Samtidigt den där ilskan. Ilskan över att jag är så svag, att det alltid slutar i tårar. Att jag inte kan argumentera lugnt och sansat, utan det känslomässigt svaga. Att ilskan inte vet någon annan utväg än genom tårar som sprutar.

Så många år som spenderats med tårfloder konstant över kinderna. De ensamma promenaderna i mina nyköpta Gettagrips med kassettbandspelaren fylld med musik kopierad från bibliotekets CD-samling. Kvällarna framför Cityakuten, Ensamma hemma och Felicity då jag och syster satt i varsin ände av vardagsrummet, hulkande medan salta droppar sakta rann över våra ansikten. Vi visste båda att den andra grät, men dolde det ändå för varandra. Tv-tårarna var veckans inplanerade stresshantering, en timme av accepterad gråt då allt som jag samlat på mig inombords fick komma ut, ventilen som skapade balans.

Den fula gråten, den som ångesten driver fram, när hela kroppen skakar och andetagen hackas fram snarare än sker per automatik. När naglarna trycks in i handflatan, in i armarnas tunna skinn, när smärta är det enda som påminner mig att andas.

Och de lugna tårarna som väller fram oavsett var jag är. De som gör de andra passagerarna på vagnen nervösa och får dem att titta åt ett annat håll. De tårar som skrämmer vännerna då de inte har någon förklaring. Som väller fram av ren utmattning, som torkas bort med handryggen när jag når Brunnsparken och egentligen borde kliva av vagnen. Istället syns de som intorkade rännilar när 11:an mot Saltholmen dyker upp och jag återvänder hem till lägenheten.