Orkar inte vara duktig längre. Så innerligt trött på att vara duktig. Vill spendera en dag på café, äta allt det godaste och gräddigaste, går hem och dricka de dyraste viner, drömma om gudomligt vackra klänningar utan att drabbas av insikte att de är bort min budget och kropp.
Vill slippa drabbas av tanken på vad som ska lagas till middag, hur svaret på mailen ska formuleras för att uppnå ett önskvärt och godkänt resultat. Vill slippa planera, organisera, hålla koll på allt och alla. Känna att ansvaret är mitt. Att om något felar är det alltid mitt fel. Vill sluta döma mig själv. Döma ut innan rösterna ens kommit in.

En kliché
Är jag pÃ¥ väg att bli en kliché, eller är jag redan där? Eller kanske är kliché inte rätt ord, kanske letar jag efter nÃ¥got annat för att beskriva den jag blivit. Finner mig själv bedjandes efter hjälp med tvätten, med disken, att bara fÃ¥ hjälp med nÃ¥got. Och sen när initiativen kommer, när nÃ¥got sker självmant sÃ¥ blir jag tvungen att stoppa mig själv för att inte klaga ens i huvudet pÃ¥ att det inte gjorts sÃ¥ som jag vill se det gjort. Kontrollfreak och perfektionist galore. Med en stor dos feminism och vanmakt över att hamna i rollen som hemmafru men med hemmaman som inte gör nÃ¥got. Samtidigt en enorm nöjdhet över att ha energi att putsa fönstren, att fÃ¥ tid att lyssna pÃ¥ poddar medan jag diskar, att vilja ha ordning och reda – nÃ¥got som jag sällan brukar ha ork eller lust med. LÃ¥t mig bara vara, dumma tankar, lÃ¥t mig fÃ¥ trivas med att fÃ¥ all tvätten gjord, att fÃ¥ ta emot pussar och leenden för mitt fejande och putsande. Vilket är det egentliga kvinnofängelset – köket eller feminismen?