Det behövs så lite

Det behövs verkligen så lite för att påverka mig. En dag som idag kan det räcka med ett leende från en främmande människa på stan, den ljuvliga doften från vårlökarna i Drottningparken, känslan av att det snart kommer börja regna men vetskapen om att jag hinner hem innan de första dropparna når marken. Det är allt som behövs för att jag ska gå runt med ett leende som sprider sig över hela mitt ansikte. Men…

…andra dagar är det en endaste tvekande tanke som får mig ur balans. En rädsla för att inte räcka till. En sömnlös natt av ångestladdade tankar som leder till en dag då jag går runt som en zombie, då ögonen fylls med tårar utan anledning, då jag kan sitta mitt på vagnen omringad av främmande ansikten och bara känna dom salta dropparna rinna nerför kinderna. Då allt jag kan tänka på är att komma hem så snabbt som det är möjligt. 

Sen finns fortfarande de dagar då jag ligger handlingsförlamad och gömmer mig i mitt rum, då jag stirrar in i väggen och undrar vart jag ska ta vägen, då ångesten får mig att vilja skrika och sparka, klösa mig ur mitt eget skinn. Dessa dagar kommer allt mer sällan.

Kanske är det solen, kanske knopparna på trädet utanför. Kanske insikten att jag börjar hitta mig själv i den här röran som kallas jag. Vetskapen att jag är på väg ifrån det som får mig att tappa bort mig själv. Lyckan över att se vägen öppna upp sig igen och valmöjligheterna knacka på och undra om jag är redo att ta några stapplande, yrvakna steg igen. Det behövs verkligen så lite.