Ducka

Just nu duckar jag, duckar för krav, för uppgifter, för ansvar, för kontakt. Jag måste få ducka, måste få intala mig själv att det är jag som styr och fortfarande har kontrollen. För jag vet att det bara är en kort stund som jag duckar, snart sticker jag upp huvudet igen och ivern och intresset sprudlar inom mig. Det här är bara en sån där skön och nödvändig liten paus för att hämta andan. Tankarna mal på i hjärnan och formar argument och bygger upp texter, men de är inte redo att lämna tryggheten inom mig riktig än. Snart, snart så slutar jag ducka och låter fingrarna fara fram över tangenterna.