I min väska

Hittade precis lappen med adressen till Sahlgrenskas Psykakut i ytterfickan på min väska, väskan jag bar till jobbet varje dag i höstas. 

Lappen låg där för jag visste att allt inte stod rätt till, jag hade varit utanför ingången till sjukhuset och vänt, inte pallat med att erkänna att jag inte orkade mer, trots tårarna som strömmat ner för kinderna och ångesten som hamrat och rivit i bröstet. Men lappen fick följa med mig på vagnen varje dag, så jag visste att den fanns där när jag tillslut skulle må så dåligt att det var den sista räddningen. 

Lappen är lite tillknycklad och vänder man på den hittar man en inköpslista: 

• Strumpor
• Strumpbyxor
• Gardinupphägning
• Tandtråd
• Bröd

Mitt i allt det inre kaos jag befann mig i så kunde jag trots allt planera sådana basala saker.

Nu får jag ett leende på läpparna när jag hittar den skrynkliga pappersbiten. Jag påminns om att ljuset nu är närvarande, om inte varje dag så åtminstone  större delen av min tid och det blir färre och färre av de där mörka djupdykningarna. Jag har lärt mig förstå att det går att ta sig upp ur djupet, det går att krypa fram, sticka fram ansiktet ovanför täcket och andas igen. Kroppen som skakar av gråt och kippar efter andan, som biter ihop tänderna för att kväva skriken som vill ut – samma kropp har nu lärt sig slappna av, lärt sig njuta igen, lärt sig spritta av glädje och lärt sig le.