Har precis lyssnat på ett intressant program från P1s Filosofiska rummet, visserligen ett ganska gammalt inslag från november 2008 som jag hittade bland mina podcasts. Där diskuterades en undersökning från Högskoleverket som visat på en enorm snedfördelning mellan könen vad gäller filosofistudenter, främst på doktorandnivå och uppåt. Problemet analyserades från flera vinklar och bjöd på en grundlig genomgång av bakomliggande orsaker. Jag irriterade mig dock rejält på att samtalet vid flera tillfällen förhöll sig till manligt/män och kvinnligt/kvinnor enligt gamla invanda mönster.
Jag har svårt att förstå det enorma behovet av kvinnliga förebilder, jag kan lika gärna inspireras av en man som av en kvinna, könet har spelat betydligt mindre roll än vad dessa personer har uppnått. Tittar man t.ex. på litteraturen inom filosofin och den mansdominans som finns där så ser jag det som en reflektion av att kvinnor inte har haft samma tillgång till utbildning eller möjlighet att göra sina röster hörda i lika stor utsträckning som männen.
Även frågan kring den samtalsstruktur som finns inom filosofiska utbildningar och den relation som krävs till handledare irriterade mig. Här föll man åter in i mönstret att det ska finnas något specifkt manlig kontra kvinnligt. Alla kvinnliga studenter dras över en kam, kvinnor trivs inte i de seminariesituationer som ofta tydligen kan urarta i uppvisningar av kunnande; i tuppfäktning. Vad är det som säger att detta är en kvinnlig egenskap; att män inte kan vantrivas lika mycket i en sådan situation eller att en kvinna kan frodas i en sådan situation? Man måste hitta tankesätt där man inte automatiskt delar upp gruppen i två läger och där uppdelningen är given att den ska ske baserat på kön.
4 Comments
Det var banne mig det bästa jag läst på länge!
Wow! Tack. Det har växt fram ett tag och är en tanke som ligger och gnider i min hjärna var och varannan dag.
Jag trivs i intellektuell tuppfäktning; däremot orkade jag inte med hur vissa av gubbarna på filosofiska institutionen hanterade en tjej som intellektuell-tuppade sig på det tänkta Manliga viset. Så det behöver inte ens handla om individer eller om det inneboende manliga och kvinnliga, utan om att Gubbar Är Idioter. (Kanske inte min bästa analys nånsin.)
Kanske inte bästa analysen, men rolig! Och jag kan ju hålla med dig, ibland är det verkligen så att Gubbar Är Idioter – men då är dom det som individer
.
Jag velar fram och tillbaka i detta ämnet, går och debatterar för mig själv och kommer ingenstans, bara massa cirklar. Jag har mött den där åsikten att “som ung tjej kan väl du inte lära mig något”, men sen sett vuxna män be om ursäkt och erkänna att det kunde jag ju visst! Samtidigt vill jag inte tänka i de där tankebanorna om olikheter som kan grupperas. Usch, som sagt var, jag kommer ju ingenstans…