Minnesbilder

Ikväll hade jag planerat att skriva vidare om människor och kommunikation, texten håller på att formas och bitarna fall på plats, men den texten får ligga och gro ett lite tag till. För min hjärna har svårt att koncentrera sig, den far iväg och blir tankspridd, den återvänder in i minnets irrgångar. Så jag börja fundera kring det här med minnen. Hur starka minnen kan vara, hur jag kan se min morfar framför mig bara jag känner den där specifika doften som var hans; en blandning av indisk mat, tvål och äldre man. Hur jag hör honom lästa Pelle Svanslös för mig, med olika röster för varje karaktärer. Ser honom sitta i trädgården med en näsduk knuten på huvudet för att skydda flinten från solen. Hör honom höja rösten när han och morbror diskuterar något vid middagsbordet, medan mormor serverar ljuvligt doftande curry. Minnet är så starkt som om det var igår.

Andra gånger känner jag att det är precis tvärt om, att minnesbilderna blir förvrängda och trasiga, bitar fattas och hur mycket man än försöker fånga tag i de där lösa ändarna så smiter de undan och gömmer sig bakom all annan information som finns lagrad i mitt förvirrade huvud. De eviga diskussionerna med vännerna om hur det egentligen gick till den där gången och vem det var som gjorde vad eller sa så. Vi kan sitta så i timmar tror jag och aldrig bli eniga. Så finns det de där minnena som man förvrängt så det passar med sin egen bild av saker och ting, de förväntningar man har eller har haft på sig själv.

Men i kväll förlorar jag mig själv in i ett minne där varje detalj är exakt. Och jag återupplever alla dessa detaljer bara genom att låta tanken vandra av sig själv. Så i kväll gör det inget att den andra texten får vänta lite, jag förlorar mig hellre i minnet ett tag till.