Rädslan

Tar mig lite egen tid efter att vi slagit upp tältet på en klippa högt över havet och fått i oss lite varm mat efter en dag med många intryck. Vandrar runt och funderar lite, slår mig ner på klippan och blickar ut över havet och tittar på molnen som fortfarande är svagt rosa av solen som nyss sjunkit ner bland vågorna. Så ringer mobilen plötsligt. Svarar och möts av min ena färdkamrats röst som meddelar att de två andra nu tänkte sova och bara ville se till att jag håller mig borta från klippkanten och inte “ramlar ner”.

Och det jag reagerar på är den lätta darrningen i rösten, den där svaga oron som finns gömd bakom det lättsamma skämtet. Jag inser plötsligt att jag har rört mig vidare bra mycket snabbare än mina vänner har, jag vet hur jag känner och mår från dag till dag och det skrämmer mig inte längre alls på samma sätt, jag har kontrollen nu. Men detta snabba samtal får mig att förstå hur djupt rädslan har rotat sig bland de som känner mig nära, att jag en gång har haft sådan tankar som skrämmer slag på dem och då de måste gissa sig till hur jag mår ligger rädslan så mycket närmare för dem än för mig. Jag har ju tidigare sagt att allt är bra, även när det uppenbarligen inte var det, och lyckats gömma det nattsvarta även för de allra närmast mig. Hur ska de nu kunna veta att jag inte bara säger att det är bra? Hur ska de veta att jag inte sitter där och stirrar ut med funderingar på stupet och vattnet nedanför? Jag inser hur mycket jag skrämt och sårat dem och det gör ont. Så ont. Förlåt.