Fina flickor

Den här tanken har legat och krälat runt i mitt huvud länge nu, vridit på sig som en daggmask på våt asfalt, oförmögen att hitta till den där fuktiga jorden där den hör hemma. Men när Isabelle skriver om kvinnlig rädsla kommer jag äntligen fram till hur det ligger till. Jag är inte rädd för det som hon beskriver i texten, jag är kanske för naiv och tror gott om världen i stort för att hamna i sådana tankebanor. Däremot så går jag runt och bär på en annan rädsla, som jag förklarade i en kommentar till Isabelles text. Jag är (och har varit så länge jag kan minnas) livrädd för andras tankar om mig. Hur mina handlingar  ska dömas, om jag kommer ses som korkad och ointressant, ful, dåligt insatt i ämnet som diskuteras eller helt enkelt bara tråkig. Allt det här inser jag bottnar i en dålig självkänsla som har sitt ursprung långt tillbaka och hänger samman med ett bekräftelsebehov som inte har blivit tillgodosett.

Men det finns ytterligare en aspekt. När jag nu sakta men säkert börjar bryta mig loss från de här tankarna, börjar se mig själv på ett betydligt mer positivt sätt och vågar vara den där sociala, pratglada och diskussionsivriga personen som legat vilande i mig, då kommer ifrågasättandet åter. Men den här gången fokuserar rädslan på att jag kommer framstå som för mycket. Att jag tar plats, slänger mig in i samtal, hävdar min åsikt och tar över. Kräver för mycket uppmärksamhet. För det ska ju inte fina flickor göra. Det är i alla fall vad jag har fått höra: jag ska uppföra mig och svara på tilltal på ett lagom smart sätt, jag ska vara duktig och ambitiös, men inte satsa för högt, inte sticka ut och välja andra vägar, utan vara den duktiga flickan som slutför sina studier med höga betyg och sen tar mig ut i arbetslivet, skaffar ett riktigt jobb och karriär. Helt enkelt uppföra mig. Som Alexandra Pascalidou beskriver det i Metro: …servil, tystlåten, blonderad, foglig och framgångsrik. (skippar kanske det där med blonderad…)

Och uppföra mig som en dygdig flicka, inte bejaka min sexuella lust, inte följa mina instinkter, inte njuta av livet och uppskatta och agera på de erbjudanden jag får. Då är jag ju nämligen en slampa, då kommer tankarna om skammen smygande, om att så här får inte en kvinna uppföra sig. Frågan rullar runt i min hjärna och jag har så svårt att avgöra vad som är mina egna tankar och vad som är samhällets förväntningar på hur jag ska uppföra mig.  Jag känner ju ingen skam? Men borde jag kanske det? Och så är vi tillbaka i det där med vad andra ska tro och tycka om mig. Kommer folk så ner på mig för att jag tar för mig?

Då är jag så innerligt tacksam för de människor jag har hittat som kan uttrycka det jag känner, som kan få mig att minnas att det är jag som bestämmer hur jag handlar och tänker och att jag mår så mycket bättre när jag får vara den jag vill vara, utan att behöva gå och oroa mig för den där rädslan som skapas i mitt huvud. Så enkelt det kan vara. Ett samtal om hur man ser på världen med en nyfunnen vän under en vandring hem genom ett mörkt Göteborg, där man samtidigt försöker hitta fram till Mölndal och till sanningar. En text av Elin som påminner mig om att det är okej att ta plats. En diskussion på irc om öppenhet och raka rör som får mig att leva som jag lär och det lugn som infinner sig efter att jag fått sagt det som legat och gnagt, och dessutom fått ett öppet och rakt svar tillbaka. Och en trygghet att folk kommer acceptera mig och tillåta mig ta plats när jag är den jag vill vara. Inte trots att jag är den jag vill vara.