Nattfjäril

Hoppar av vagnen på Järntorget och vrider på huvudet för att se om 11:an är på väg in. I ögonvrån ser jag bussen komma bortifrån vattnet och satter fart mot den istället. Kastar mig in genom dörrarna precis i tid. När jag satt mig tillrätta fastnar min blick på henne. Där är hon. Har aldrig sett henne tidigare, men något får mig att stanna upp i tankegångarna och rörelserna. Hon sitter med slutna ögon och njuter uppenbarligen av musiken från sin iPod. Inte så där överdrivet utan mer som om hon inte kan hjälpa det. Då och då smyger ett leende sakta fram över hennes ansikte, läpparna mjuknar, det rycker lite i de slutna ögonlocken och det känns nästan som om hon skrattar lite åt sig själv. Åt sin spontana reaktion över vad det är som når henne genom hörlurarna. Över hur oförmögen hon är att stå emot den känslan. Och jag faller, faller totalt och utan möjlighet att stå emot. Studerar konturerna av hennes ansikte, det ljusa hårslingorna som ramlar ut från under hennes mössa och fingrarna som snurras runt hörlurssladden. Läpparna när de fångas i det där lilla leendet. Och jag är glad att hennes ögon är slutna så jag inte skrämmer henne med mina nyfikna blickar, så jag inte blir tvungen att titta bort. Samtidigt önskar jag att hon kunde titta upp för bara en sekund, så jag kunde låta mina ögon förmedla bara lite av det lugn som hon precis har skänkt mig. När hon gör det fegar jag ur och tittar blygt bort. Vill inte skrämma henne. Vågar inte. Vet att jag kunde få ytterligare en chans när hon gör sig redo att kliva av, men låter blicken vila på hennes väska istället. En gammal Kånken.