Det verkar vara en känsla som har slagit klorna i oss nu så här på höstkanten. När vinden drar och sliter i löven på trädet utanför fönstret så dra och sliter vi i oss själva. Förminskar våra jag och hittar fel och brister i varenda text vi kastar ur oss, i våra tankar och argument, i våra känslor och handlingar. Letar perfekta argument och ordföljder, letar perfekta liv och perfekta jag, letar trots att det går emot allt vi egentligen vet och tror. Därav ligger de kvar i anteckningsblocket, i skrivbordslådan eller som ett utkast i wordpress. Men jag är glad för de som tar steget och låter texten hitta läsarna. Jag hoppas det ger mig styrka och stöd att se förbi mina egna brister och min inre kritiker och låta texterna rasa ur mig snart.
Det som framförallt fick mig att reflektera över det perfekta var Daniels vackra och starka text på DOOM4, men även samtalet med syster långt bort och utbytet av tankar via twitter tidigare idag. Tack ni som får mig att lyfta blicken, att fulgråta när jag behöver det och le och skratta åt mig själv när jag behöver det. Och framförallt att jag får stöta och blöta alla mina tankar och känslor, utmana invanda mönster och lyfta blicken när jag är på väg ner i samma gamla självkritiska avgrunder som tidigare.
3 Comments
Det verkar som om nästan alla börjat fundera och faktiskt skriva om det här nu för tiden. Det känns bra, lite som att börja prata om det faktum att kejsaren, trots allt, är väldigt, väldigt naken.
Ja det känns bra, men är det inte tragiskt att vi är en hel generation eller två som brottas med begreppet perfekt, som har så höga krav på oss själva att vi går under i kampen mot dem? Samtidigt ser jag hur min vilja att prestera har hjälpt mig, har fått mig att uppnå saker jag aldrig trodde jag skulle klara. Hur hittar man balansen?
Hacktivism! Inget är perfekt, men att förbättra saker är givande och roligt. Detta behöver inte betyda att man strävar efter att göra dem perfekta.