Det jag för en dag sen trodde bara var lite vanlig noja över skolarbete som jag lämnat till sista minuten har nu utvecklats till fullständig ångest, den där fula ångesten som det inte ska talas om. Den där som innebär att jag växlar mellan att vilja skrika ut högt, riva sönder mina armar, kasta mig i armarna på första bästa människa som kan rädda mig, sova tills allt försvinner, tokböla, trava runt runt runt runt i rummet och stirra på en skärm där konversationer flimrar förbi, konversationer som är någon slags livlina, som för en minut i taget kan få mig att koncentrera på något konkret. Konversationer som förankrar mig i nuet, som sänder mig sekunder av lugnt, som sänder mig kärlek och uppmuntran.
Det var inte så här det skulle bli. Jag skulle hantera det, jag var på god väg, jag hade kontrollen. Jag skulle inte hamna i de gamla mönstren av prestationsångest, jag har fått verktyg att hantera det med, jag har lärt mig hur jag ska göra. Ändå skiter sig allt, ändå sitter jag nu här med en för mycket att göra, och är för sent ute för att kunna rätta till det. Blir paralyserad och det enda jag kan tänka på som räddning är snö. Får en bild av snö framför mina ögon och känner lugnet, känner hur det sprider sig, sakta, sakta genom kroppen. Den konkreta känslan av kall snö som sakta faller, känna iskristallerna landa på huden, smälta, kyla ner ansiktet och flyta samman med tårarna som rinner ner för kinderna. Minnet finns etsat i hjärnans synapser och huden kommer ihåg lugnet som infinner sig när jag står där i mörkret, vita flingor som lyses upp av gatlyktan en bit bort. Sakta, sakta hittar jag tillbaka till en rationell tanke, sakta, sakta lugnas andningen och jag ser att det enorma problem jag skapat endast finns i min tanke. Jag andas djupt igen. Och tänker på snö.
6 Comments
Man kan bli så jordad av sinnena, av sinnligheten och av att få konkretisera och beskriva minnen och upplevelser. Man hittar lite marken under fötterna igen. Man hittar fötterna, för den delen.
Tog en tur till Botaniska idag för att verkligen hitta fötterna och använda dem samtidigt. Sinnen och minnen i en härlig kombination: doft av lavendel och enbär, känslan av taggiga grenar mot handens mjuka hud och solens värme på kinden, barndomens utflyktssmaker genom medhavd picknick.
Ja, riktig ångest, riktig depression, that’s something else. Läste det här med strömmande tårar – “det riktiga” är verkligen så oerhört fult. Så fult att det bara innebär en outhärdlig skam som måste döljas.
Jag älskade din vision av snökristaller.
Anaïs… (!)
Anaïs: Jag tror inte på att dölja som en utväg, jag har brottas alldeles för länge med den där skammen, så länge att jag nästan gick under och det vägrar jag göra.
Det är fult, och det gör så ont, så där ont som är omöjligt att beskriva, men det mår bättre av att andas. Av att få komma ut, av att se andra som känner igen känslan, som kan förstå och lätta på trycket. Inte gömmas undan av skam. Skammen är värre än ångesten, värre än paniken och värre än depressionen, för den förtrycker än mer.
Låt inte skammen gömma dig.
Agreed! Skam är värre än allt annat. Den låser, förhindrar en att gå vidare, döljer sig oftast jävligt väl under lager av andra orsaker man kan komma på för sig själv. Men wow när man upptäcker den och hälsar på den och märker att det inte var så farligt. Först då kan man må bättre. Tror jag. Kram på er <3