Taxichaufförer, telefonnummer och radband

Jag har något i min uppenbarelse som får fram det bästa hos taxichaufförer, de förvandlas till omtänksamma storebröder. Kanske kan det vara min naiva uppsyn när jag övertalar svarttaxichauffören i Malmö att köra omväg runt polisavspärrning, släppa av mig så jag kan klättra över ett hustak för att försöka ta mig in på en svartklubb, och vägrar låta honom köra mig gratis utan stoppar ner pengarna i hans skjortficka. Att han då trär ett radband runt min hals så att jag ska ha något som skyddar mig tar jag inte som en varning att jag kanske är lite dumdristig. Nej jag vinkar hej då och attackerar närmsta stängsel och slänger mig upp på hustaken. Och sen knatar hem genom områden där jag nog inte alls borde gå själv, men jag har ju ett radband runt halsen som skydd.

När jag tokgråter så mycket i taxin på vägen hem att chaffören är rädd för att lämna av mig och sticker åt mig en papperslapp med namn och telefonnummer, förklarar jag genom snor och hulkande: att o nej det är ingen fara, sånt här är jag van vid, jag klarar mig fint. Och smyger in i lägenheten, kryper ner under täcket och gråter så tyst jag bara kan för inte kan jag väcka kombon bara för att jag är lite trasig. Jag ska ju inte synas, bara leka fint i ett hörn och UPPFÖRA mig. Ta plats, det får andra göra. När jag sen vaknar dagen därpå så inger den där lappen med telefonnumret ett konstig slags lugn, en trygghet att genom allt kaos så klarar jag mig, om det så är genom en naiv uppsyn eller genom att jag på något galet sätt har kattens förmåga att till slut landa på fötterna i alla fall.

Den känslans förstärks av nästa taxichaufför som dyker upp, han som har en liten discokula vid backspeglen och en väl förberedd spellista. Han som får alla vännerna att vika sig av skratt och skapar en känsla av gemenskap som man kan leva länge på. Det är de där små detaljerna som förenar, de gemensamt upplevda minnena som stärker banden och knyter samman oss människor. Som får oss att skratta vid hågkomsten och tillsammans spåna vidare, kläcka idéer om nästa steg i taxiindustrins utveckling. Och det är inte tankarna eller samtalsämnena som är det viktiga utan att vi gör det, att vi har en gemensam grund att stå på och den tryggheten som gemenskapen skapar. Kanske är det den tryggheten som ser till att jag landar på fötterna. Att jag omger mig med människor som allt som oftast får mig att tro på mig själv, att tro gott om folk och gör att jag klarar mig trots min naiva uppsyn och känslomässiga bergochdalbana. Och kanske väljer jag taxichafförer på ett lika bra sätt som mina vänner… Därav en växande samling radband, telefonnummer och galna minnen.