Häromveckan skrev jag om vad jag behöver och önskar: närhet, öppenhet och ärlighet. Sen dess har jag funderat vidare på just ärligheten. Ärlighet för mig hänger starkt samman med kommunikation. Förmågan att klargöra för andra vad jag känner, att fråga rätt ut istället för att låta mina tankar skapa monster och värsta tänkbara scenarion, att säga som det är istället för att glida med svaren och hoppas att det löser sig ändå. Men samtidigt är jag livrädd för ärligheten, så rädd för att visa hur sårbar jag är innerst inne. Att visa mig svag. Och svaghet i mig själv är det jag skäms nästan mest för. Istället gömmer jag mig bakom den glada masken, ler och svarar att allt är bra. Trycker undan pressen, stressen och ångesten. Tills det har byggts upp så pass mycket att det måste välla ut på något sätt, oftast ett så destruktivt sätt som möjligt. Hur kan jag då begära ärlighet från andra när jag uppenbarligen har så svårt för det själv?
Men jag är även rädd för min egen ärlighet av en annan orsak. Jag är rädd att jag ska skrämma iväg de jag har nära mig, att om jag verkligen visar vem jag är så finns det risk att folk drar sig undan. Varför stanna kvar när det finns så mycket svaghet och så mycket att bli skrämd av. Och jag har fått det bekräftat att jag skrämmer, att vänner som står mig nära har så svårt att förstå för att de inte ens kan föreställa sig de tankar som jag bär på. Jag förstår att det skrämmer, det måste vara så svårt att hantera, att inte veta hur man kan hjälpa och känna en rädsla på grund av det. Att sitta och hålla om någon som skakar av tårar och knappt klarar av att andas men inte veta om man når fram. Men det hjälper att bara finnas där, att sträcka ut en hand och röra vid mig, hålla om mig och förklara att det är okej att vara svag. Att jag inte drar med mig alla ner i skiten. Att jag är älskad även när det känns som allt rämnar runt mig och jag blir tvungen att erkänna att jag får börja om, att jag tagit mig vatten över huvudet. Och att de krav jag har på mig inte finns hos dem, att jag har vännerna kvar runt mig igenom allt. Och att de finns de som inte sviker även när jag har tappat allt hopp. Som sträcker ner handen och sakta, sakta lyfter mig upp, ger mig lite styrka så jag klarar resten av stegen uppåt själv. När jag är redo. Och som får mig att inse att ärligheten är bra, det är min förmåga att förklara hur jag mår som ger mig möjligheten att ta mig loss.
Sen är det det där med att man kan bygga upp sig själv som monster också; ibland är man inte alls så skrämmande som man tror, utan får folk som står där och inte backar – men det kan de inte göra om de inte vet att man behöver dem.
[...] This post was mentioned on Twitter by Karin, Elin Grelsson. Elin Grelsson said: Jag brukar inte börja storgråta av blogginlägg. Jag har aldrig gjort det tidigare. Men sen bloggade @lillmacho det här: http://bit.ly/1SQweM [...]
Jag är rädd att jag har väldigt dubbla erfarenheter av det där. Vissa människor klarar uttalat inte av ens svagheter utan blir skrämda, orkar inte ta ansvar för relationen, vänder en ryggen. Och problemet är ju att för varje gång det händer blir det bara svårare och svårare att fokusera på de andra, de som trots allt orkar.
word. word på den jävla ärligheten.
Jag känner igen rädslan. När jag mådde som sämst blev jag positivt överraskad över vilket skyddsnät jag visade mig ha i ryggen när det verkligen gällde. Jag är fortfarande rädd att testa styrkan i nätet när det inte är på den nivån, men rädslan har ändå successivt minskat. De allra flesta har visat sig finnas kvar och stå pall. En del har haft svårare att orka. Hur ens omgivning generellt reagerar på ens psykiska mående tror jag också beror på hur man hanterar det själv, om man blir inbunden, tillknäppt och ängslig eller om man blir egocentrerad och lägger ansvaret för sin situation på andra, och allt däremellan. Ett ständigt samspel.
<3
Jag känner att jag har hittat de som orkar med och som klarar av, de finns fortfarande kvar och förklarar att det är okej att inte alltid palla med. Men det gör mig ändå ont att jag ibland skrämmer dem och att de är oroliga för mig. Jag är tillbaka i det där att jag inte vill tynga andra med mina problem, att jag ska klara mig själv. Undrar lite varifrån jag har fått den idén. Och jag tror jag har haft tur Isobel, jag har ännu inte råkat på så många som inte vågar finnas kvar.
Och jag jobbar konstant med ärligheten och får det konstant bevisat att det är när jag säger som det är på en gång som det fungerar. Det är när saker döljs och frågetecken inte rätas ut på en gång som jag bygger upp monster i huvudet. Men jävlar vad det är svårt och krävande att ta modet till sig.
Beror det inte lite på vad man vill ha för vänner omkring sig? Jag tror starkt på att testa personer med att visa vem man är och vad man känner, och om de inte klarar av det så klarar de faktiskt inte av mig. Och vice versa; de som klarar av det – de gillar verkligen mig på riktigt!
Jo jag håller med dig Maria, det är bara så svårt att ta det där första stegen ibland, rädslan för att bli sårad är så stor. När jag gjort det så har jag som tur var märkt att mina vänner och nära har en enorm tillit i mig och ser styrkor som jag själv missar.
Ja, det är jättesvårt! Tänk så många gånger man håller skenet uppe, fastän man egentligen känner sig som världens mest olyckliga. Tänker jag ibland på.