Comments on: Hur mycket ska man egentligen avslöja?

By: Maria

Maria — Sat, 05 Dec 2009 18:41:39 +0000

Ja, det är jättesvårt! Tänk så många gånger man håller skenet uppe, fastän man egentligen känner sig som världens mest olyckliga. Tänker jag ibland på.

By: Kaosteori

Kaosteori — Thu, 03 Dec 2009 18:04:07 +0000

Jo jag håller med dig Maria, det är bara så svårt att ta det där första stegen ibland, rädslan för att bli sårad är så stor. När jag gjort det så har jag som tur var märkt att mina vänner och nära har en enorm tillit i mig och ser styrkor som jag själv missar.

By: Maria

Maria — Thu, 03 Dec 2009 16:52:27 +0000

Beror det inte lite på vad man vill ha för vänner omkring sig? Jag tror starkt på att testa personer med att visa vem man är och vad man känner, och om de inte klarar av det så klarar de faktiskt inte av mig. Och vice versa; de som klarar av det – de gillar verkligen mig på riktigt!

By: Kaosteori

Kaosteori — Wed, 11 Nov 2009 13:11:00 +0000

Jag känner att jag har hittat de som orkar med och som klarar av, de finns fortfarande kvar och förklarar att det är okej att inte alltid palla med. Men det gör mig ändå ont att jag ibland skrämmer dem och att de är oroliga för mig. Jag är tillbaka i det där att jag inte vill tynga andra med mina problem, att jag ska klara mig själv. Undrar lite varifrån jag har fått den idén. Och jag tror jag har haft tur Isobel, jag har ännu inte råkat på så många som inte vågar finnas kvar.
Och jag jobbar konstant med ärligheten och får det konstant bevisat att det är när jag säger som det är på en gång som det fungerar. Det är när saker döljs och frågetecken inte rätas ut på en gång som jag bygger upp monster i huvudet. Men jävlar vad det är svårt och krävande att ta modet till sig.

By: Lisa Magnusson

Lisa Magnusson — Tue, 10 Nov 2009 16:37:16 +0000

By: Agnes

Agnes — Mon, 09 Nov 2009 22:35:49 +0000

Jag känner igen rädslan. När jag mådde som sämst blev jag positivt överraskad över vilket skyddsnät jag visade mig ha i ryggen när det verkligen gällde. Jag är fortfarande rädd att testa styrkan i nätet när det inte är på den nivån, men rädslan har ändå successivt minskat. De allra flesta har visat sig finnas kvar och stå pall. En del har haft svårare att orka. Hur ens omgivning generellt reagerar på ens psykiska mående tror jag också beror på hur man hanterar det själv, om man blir inbunden, tillknäppt och ängslig eller om man blir egocentrerad och lägger ansvaret för sin situation på andra, och allt däremellan. Ett ständigt samspel.

By: å

Mon, 09 Nov 2009 22:33:51 +0000

word. word på den jävla ärligheten.

By: Isobel

Isobel — Mon, 09 Nov 2009 19:11:25 +0000

Jag är rädd att jag har väldigt dubbla erfarenheter av det där. Vissa människor klarar uttalat inte av ens svagheter utan blir skrämda, orkar inte ta ansvar för relationen, vänder en ryggen. Och problemet är ju att för varje gång det händer blir det bara svårare och svårare att fokusera på de andra, de som trots allt orkar.

By: Tweets that mention Hur mycket ska man egentligen avslöja? | Kaosteori -- Topsy.com

Mon, 09 Nov 2009 16:31:03 +0000

[...] This post was mentioned on Twitter by Karin, Elin Grelsson. Elin Grelsson said: Jag brukar inte börja storgråta av blogginlägg. Jag har aldrig gjort det tidigare. Men sen bloggade @lillmacho det här: http://bit.ly/1SQweM [...]

By: Julia

Julia — Mon, 09 Nov 2009 13:40:06 +0000

Sen är det det där med att man kan bygga upp sig själv som monster också; ibland är man inte alls så skrämmande som man tror, utan får folk som står där och inte backar – men det kan de inte göra om de inte vet att man behöver dem.