Bergtagen

Helt plötsligt finner jag mig trollbunden av en annan människas röst. Hans andetag och tangentknatter som når mig genom datorns hörlursuttag har mig fångade i någon slags drömlik existens. Jag har inte längre någon koll på dygnets timmar, sover när jag får en chans och vaknar av att hans fingrar frenetiskt hamrar ner tangenterna i ett rum någon annanstans, ljudet fortplantar sig genom mitt skallben och jag vaknar sakta till. Att upptäcka att skype har kopplat ner sig under min sömn och att jag ej längre har direkt tillgång till hans tankar och funderingar får mig att frenetiskt invänta timmarna tills han dyker upp igen och får mitt ansikte att mjukna av ett stort leende. Jag är en fånge, fast i hans våld.

Men vänta nu, är det verkligen i hans våld jag befinner mig? Han är precis lika låst som jag. Snarare är vi båda fångatagna av en känsla, fast i dess våld och benägna att njuta av denna underkastelse till fullo. Förälskelsen har oss i sitt ljuva grepp och de uppoffringar i form av missad sömn, begränsad social kontakt med omvärlden och sneda blickar från vänner som försakas under denna fas är lätta att rättfärdiga för oss båda. Min undran är när övergår det från njutning till en känsla av begränsning? Måste det göra det? Går det att hitta en balans där man hänger sig totalt? Där man godkänner känslans våldförelse på ens autonomitet, men ändå klarar av att existera som en egen varelse. Där ens beroende förstärker individen och man kan fortsätta att befinna sig i denna trollbundenhet. Där man tillåter känslan att ha en helt i sitt grepp, fast i dess våld, men bevarar sin egna individ och ger sig möjlighet att inte kompromissa bort sin egen kärna. Eller är det att försöka lura sig själv, att både äta kakan och ha den kvar?