Det är tyst här, väldigt tyst. Jag hittar inte orden, jag kan inte formulera mig. Men jag känner inte heller något större behov av att skriva. Visst, jag kommunicerar fortfarande. Twitter och irc utsätts fortfarande för mitt funderande och analyserande och babblande. Men det är korta brottstycken, det är delar av mitt liv som hinner flyta upp till ytan, hinner konkretiseras till ord innan tanken fylls av något annat. Det är helt okej att det är så här nu. Jag vet varför. Men visst saknar jag orden, saknar när det värker i fingrarna och hjärna rusar för att den har så mycket att säga. När den är nära att explodera av allt som vill ut. Nu är det istället mitt bröst som är nära av explodera. Som fylls upp och tänjs till bristningsgränsen. Jag sover knappt alls längre. Det behövs inte. Vet inte hur länge det håller så här, men för nu njuter jag bara av tystnaden.