Igenkänning – eller hur Twitter gör mig mindre ensam

Det har skrivits lite olika texter om Twitter och hur det används de senaste dagarna. Intensifier transkriberar det han uttryckte i P3, Mattias Boström analyserar hur han och Piratförlaget använder det och @klang67 (han presenterar mig som @lillmacho så jag kör på samma stil) skrev nyligen i GP om farorna med att missförstå hur Twitter kan användas.

Själv har jag en annan vinkel på Twitters storhet. På ett mer personligt plan. Jag har sett hur väl det kan användas för att sprida budskap, inte minst under Iran, och jag kan tycka att både Göran Hägglund och Gudrun Schyman utnyttjar det som ett smart verktyg för att kommunicera med sina potentiella väljare. Men det stora med Twitter för mig är hur det visar mig vad andra tänker och gör. Jag får höra sådant som jag aldrig annars skulle ha fått insikt i och det ger mig en känsla av att jag inte är så ensam.

Babblet som strömmar ut från alla de jag följer ger mig små detaljer om folks vardagsliv. I många fall ett censurerat, tillspetsat eller genomtänkt fyndigt vardagsliv, men i andras fall en blick rakt in i vad de tänker för stunden, hur de reagerar på nyheter som når dem och händelser som de ramlar rakt in i. Det kan ses som ointressant att någon är galet nervös över en första date, trött på grannarnas eviga klinkande på pianot, fast i ett möte på jobbet, mitt i klädpanik för jobbintervju, ja listan kan göras evighetslång. Men det skänker mig en känsla av tillhörighet, av att jag inte är ensam med de där små nojjorna eller tankarna.

Och det ger mig tryggheten att veta att när jag twittrar ut min ångest över saknade framtidsplaner och allmän livsförvirring så kommer jag få svar. För visst hade jag det i bakhuvudet när jag satt på vagnen idag med ögonen fyllda till brädden av paniktårar och skrev min lilla tweet om min förvirring. Min erfarenhet från de senaste året med Twitter och de jag lärt känna därigenom var att jag inte är ensam med dessa tankar, även om det är precis så det kan kännas när man sitter där. Och det fick jag snabbt bekräftat, svaren strömmade in  och skänkte mig ett lugn som jag så innerligt behövde tidigare idag. Visst det kan ses som beräknande att jag fiskade efter sympati och gemenskap, men det handlar mer om en visshet att de tankar och funderingar jag bär på delas av andra.

Precis det är vad jag ser som Twitters storhet, att jag har fått en insikt i andra människors liv. En insikt som gör det lättare för mig att leva mitt. Jag syftar nu inte enbart på de som jag följer och som jag vet tänker liknande som mig, som delar samma åsikter eller samma erfarenheter. Jag får ut precis lika mycket, om inte mer, av de nya tankar och liv som jag stöter på och får ta del av. Det viktiga för mig är att jag ser att även ni andra är mänskliga. Och kanske framförallt att jag själv är det.