Så mycket tanketid jag har ägnat åt att önska vara som alla de andra, speciellt under tonåren (har vi väl alla inser jag). Men även önskat vara normal. På senare år önskat att jag inte drogs med de tankespöken som lämnar mig sömnlös natt efter natt, som hindrar mig att fungera när jag måste, som fått mig att knapra piller, att spendera timmar i terapi, förlita mig på FK och rispa mig blodig med tankar om uppgivenhet, meningslöshet och en tappad tro och tillit till det mesta.
Jag har letat efter de där som tror sig ha hittat lugnet, de där som sett förbi livets meningslöshet och hittar rätt på något sätt. Jag har trott de fanns där ute och avundats dem något som varit så ogreppbart för mig själv.
Idag låter jag plötsligt tankarna vandra runt bland alla dem jag känner, alla dem jag har kommit i kontakt med på något vis, de som står mig när och de som jag bara lärt känna på ytan. Och det slår mig att jag vet inte en enda människa som inte har demoner att brottas med. Dessa mörka monster som bor under sängen, gömda i garderoben eller kanske väldigt tydligt närvarande på kroppen i form av ärr, hopsjunkna axlar eller en blick som tappat gnistan. De tar sig väldigt olika former hos oss alla och påverkar oss i olika grad, men nog finns det där hos var och en.
Det ger mig hopp. Inte för att jag önskar olycka eller ångest till någon medmänniska, men för att det uppenbarligen går alldeles utmärkt att leva med dessa tankar. Ni runt mig som ler och skrattar varje dag trots de personliga krigen ni för inom er, visar mig att jag trots allt är som alla andra. Jag är normal, bara inte den normaliteten som jag förväntat mig och letat efter hela livet. Vi människor är bara alldeles för duktiga på att dölja det som vi tror vara svagheter för varandra.
One Comment
Ovanstående är just nu mina favoritord på internet. (Ja, fortfarande, tre månader senare.) Och då är jag ändå inne i en period av ganska stor lycka och tillfredsställelse. Och jag har hört orden tidigare.
Ändå. Så sanna, så perfekta.
Jag vill mena att trots att alla har demoner och färgen svart inom sig, varierar graden så mycket att vi som stundtals har det riktigt svårt, tillsammans måste slåss för vår rätt att ha det så, tänka för mycket, pina oss själva, och ÄNDÅ känna att vi förtjänar vår plats både i solen och på jorden.
Jag blir aldrig som alla andra – eller ens NÅGON annan. Men jag tänker inte be om ursäkt för det, även om jag även framledes då och då kommer att krypa in i mitt skal och låtsas.
Så, nu fick jag äntligen till något av en kommentar här. /P