Det är alltid till tårarna jag återvänder. Det är till gråten jag har ett av mina mest komplicerade förhållanden. Få saker skänker mig en sån trygghet, ger en sådan lättnad. När tårarna äntligen letar sig fram, rinner ner över kinderna. När jag känner den salta smaken, känner deras fuktighet mot huden. Hur de samlas i halsgropen eller i öronsnäckan. Tyngden som lyfter från bröstet, trycket som minskar.
Samtidigt den där ilskan. Ilskan över att jag är så svag, att det alltid slutar i tårar. Att jag inte kan argumentera lugnt och sansat, utan det känslomässigt svaga. Att ilskan inte vet någon annan utväg än genom tårar som sprutar.
Så många år som spenderats med tårfloder konstant över kinderna. De ensamma promenaderna i mina nyköpta Gettagrips med kassettbandspelaren fylld med musik kopierad från bibliotekets CD-samling. Kvällarna framför Cityakuten, Ensamma hemma och Felicity då jag och syster satt i varsin ände av vardagsrummet, hulkande medan salta droppar sakta rann över våra ansikten. Vi visste båda att den andra grät, men dolde det ändå för varandra. Tv-tårarna var veckans inplanerade stresshantering, en timme av accepterad gråt då allt som jag samlat på mig inombords fick komma ut, ventilen som skapade balans.
Den fula gråten, den som ångesten driver fram, när hela kroppen skakar och andetagen hackas fram snarare än sker per automatik. När naglarna trycks in i handflatan, in i armarnas tunna skinn, när smärta är det enda som påminner mig att andas.
Och de lugna tårarna som väller fram oavsett var jag är. De som gör de andra passagerarna på vagnen nervösa och får dem att titta åt ett annat håll. De tårar som skrämmer vännerna då de inte har någon förklaring. Som väller fram av ren utmattning, som torkas bort med handryggen när jag når Brunnsparken och egentligen borde kliva av vagnen. Istället syns de som intorkade rännilar när 11:an mot Saltholmen dyker upp och jag återvänder hem till lägenheten.
6 Comments
När jag var yngre hade jag lätt för att gråta, speciellt om jag mådde dåligt över saker. Jag tyckte alltid att det var lättande, som du säger ett tryck som försvinner från bröstet. Sedan blev jag tonåring och den delen av mig försvann, eller trycktes bort, om än inte medvetet. Jag grät kanske två gånger på 7 år, båda i relation till familjegrejer.
Och plötsligt, kanske senaste året eller så, så har jag fått mycket lättare att gråta. Jag har kollat på första säsongen av Glee och har haft tårar på kinderna under typ en tredjedel av avsnitten. Jag brukar aldrig gråta till tv-serier eller liknande. Vet inte riktigt varifrån det kommer.
Men på något sätt är det skönt att känna att det går. Att kunna släppa på någon spärr, att bara tillåta mig själv att känna. Någon av de bästa stunderna jag haft de senaste åren har varit när jag lyssnat på en viss Dylanlåt i precis rätt väder och bara gråtit av musiken som sådan. Det är som om jag känner mycket, så otroligt mycket, men inget specifikt. En stor mängd odefinierade känslor som måste välla ut som tårar. Vad det beror på vet jag egentligen inte, men det är en väldigt tydlig känsla – jag känner för mycket av något för att kunna hålla det inne.
Jag tror att det är likadant med mycket gråt. Att den inte alltid behöver vara kopplad till det specifika som utlöser det, men att man bara i vissa stunder känner för mycket, att man inte orkar, eller så orkar man för mycket, är kärare och lyckligare än man trodde möjligt eller vice versa. Men på något sätt så är det när känslomätaren inte klarar av längre som man bara gråter.
Ja. Ganska självklart kanske. Min poäng är väl egentligen att det inte är dåligt att gråta. Även om det kan vara tröttsamt att inte kunna styra det som man själv vill ibland. Men det är ur samma känslodjup som du gör så mycket fint och gott och bra för de saker du brinner för. Samma vatten och samma skopa. Glöm inte det. Du är en fantastisk, speciell och fascinerande människa. Men ibland suger det helt enkelt att vara speciell. Det kanske inte tröstar just när man gråter, men det kan förhoppningsvis ge tillförsikt att man är den man är av en anledning , good and bad.
Och om du någonsin tänker på dig själv som svag tycker jag att du skall fundera på vad hur många saker du har behövt hantera för att komma till den plats där du är idag. Hur stark och fantastisk du faktiskt måste vara för att orka såhär långt. Och längre ska du. Livet går framåt och vägen går uppåt. Tro inget annat.
Fint det du säger om att tårarna kommer när känslomätaren inte klarar av, när det är för mycket som behöver komma ut. Du påminner mig om att jag glömde nämna glädjetårarna, eller vad man ska kalla dem. De som du säger som kommer när man kärare och lyckligare än man trodde möjligt. De är också härliga, de som lättar på trycket.
Jag glömmer lätt av det känslosamma är en styrka också, tack för dina ord.
Var ledsen om det behövs, och vet att det inte är någon fara.
Så tomma ord på en skärm. Men jag var med dig där, och du var med mig. Även i de känsligaste ögonblicken var vi båda accepterade. Du var ledsen i mina armar, jag var nervigt förälskad när jag ringde dig på min promenad.
Vi är bara människor, hjärtat.
Ja, du var med mig. Tack.
Så lätt det är att glömma att det är tillåtet att bara vara människa.
jag minns en tunnelbanestation mitt i natten bland människor som tittade förfärat och fascinerat, mitt hopfallna ansikte, tillkortakommandet som rann genom mig ut längs kinderna som regn, det var så renande och hisnande skönt. ändå skämdes jag så hemskt nästa dag, mindes securitasvaktens besvärade frågor och blickarna som dröjt sig kvar vid mig. att gråta offentligt är konstigt nog något av det mest tabubelagda. det är lite som att sova offentligt, något väldigt basalt och ändå så förbjudet och oönskat och skamfyllt. självkontrollens och det sammanhållna jagets diktatur är så trång att leva i. fint skrivet av dig.
<3 Det är fascinerande hur skrämmande en gråtande människa kan vara. Och hur ofta tårarna kan kännas som ett nederlag. Att självkontrollen värderas så högt.