Stopp

Läser Agnes och känner igen mig i längtan tillbaka in i oskuldens skal. Jag var där i morse, redo att avsäga mig allt vad information, politik och insikt i hur världen är beskaffad. Det blev bara för mycket, för mycket ondska. För många galna lagförslag som de små stackarna utan resurser måste stoppa på något galet sätt. För mycket motsättningar, folk som inte förstår varandra, folk som inte bryr sig, folk som bryr sig för mycket. Kristna irakier som går med i SD pga böghat, staden som sätter upp ett fult jävla hjul men stänger sin konsthall, landet jag bor i som intalar sig själv att det skyddar kvinnorna och ger dem frihet genom att förbjuda burka. Det är krångligt nog att leva med mig själv, jag behöver inte alla dessa saker som pockar på min uppmärksamhet. Jag kan verkligen tycka att det var lättare när jag inget visste, inte brydde mig.

Så tänker jag de där första 5-10 minuterna framför datorn när morgonens hemskheter väller emot mig. Skakar mig sedan loss från twitterflödet och irc. Drar på mig kläder, stoppar fötterna i jogginskorna och tar mig utanför dörren. Där möter ögonen solen, huden känner solens strålar och sommarens dofter slår emot mig. Några djupa andetag, ett bonjour till grannen på andra sidan gatan, ett snabb promenad utmed ån, frukostinköp på bageriet och sen är jag redo att ta mig an dagen igen. Jag känner behovet att inte släppa taget, att engagera mig istället för att glömma för det är ändå för sent, jag är redan för djupt insyltad i det hela, jag har redan tagit steget, jag tänker redan på frågorna varje dag.