Till Gunnar

Kan man sakna någon man aldrig riktigt lärde känna? Någon man inte riktigt fick tid eller tillfälle att komma nära. I så fall saknar jag min farbror något fruktansvärt. Så där mycket så att jag som tagit steget bort från kristendomen ändå söker upp kyrkor bara för att få tända ett ljus för honom. Jag hade honom snett bakom mig en hel höst i Uppsala, han följde mig som en skugga, en ande bredvid mig var jag än gick. Svävade bakom mig, bredvid mig, kring mig. När jag satt och läste varenda tjock brittisk deckare jag hittade på stadsbiblioteket för att de var de enda som fick mig att glömma hur trött jag var. När jag cyklade fram och tillbaka till det hatade jobbet som telefonförsäljare ute i Boländerna, när jag sörplade i mig det svarta kaffet i fem-minuters-pauserna varje timme. De dagarna då jag lämnade studentkorridoren enbart för att ge sken av att jag tog mig till jobbet, när jag istället gick runt helt på måfå i centrum eller i mina gamla kvarter i Luthagen, oförmögen att hålla tillbaka tårarna men tvungen att röra på mig, tvungen att komma utanför de fyra väggarna i rummet, komma ut för att kunna andas och kunna känna något. Hela tiden var han med mig. Jag inbillar mig att han hade förstått vad jag sysslade med. Att om vi bara hade fått chansen att inse våra likheter så hade vi kunnat hjälpa varandra. Vi hade kunnat dela våra tankar kring de inre demoner som vi båda tampades med, tampas med fortfarande. Men det kanske bara är önsketänkande. Kanske hade ingen av oss klarat av att öppna upp sig. Kanske är vi inte så lika som jag får för mig så här i efterhand. Men jag hade velat få chansen att ta reda på det i alla fall. För tänk om det hade hjälpt.