Sömnlösheten plågar mig igen. Han bredvid mig i sängen sussar sött, vilket skänker ett visst lugn. Men min hjärna ilar iväg, springer framåt, radar upp allt som måst fixas, allt som ska klaffa, lösa sig, som måste göras och styras upp.
Men vänta nu. Inget kan faktiskt ske nu. Just precis i detta nu. Det hänger på att folk ska dyka upp på sina jobb. Svara i telefonen när jag kommer med mina frågor, starta datorn och öppna mailen från mig, finnas på plats i butiken när jag vill handla det som behövs och vara hemma när jag kommer förbi och ska hämta något. Inget av detta kommer ske de närmsta timmarna nu under natten. Så vad är då meningen med att vara vaken. Snabbaste sättet att komma dit jag rusar i mina tankar är helt enkelt att somna. Ska se om det fungerar att intala min hjärna det.
God natt.
One Comment
Jag har nått fram till någonting liknande, en insikt om att “just nu finns det faktiskt inget som jag kan göra åt saken”. Inte uppgivet, utan som stöd för att släppa tankarna som stör och oroar. För om det inte finns något jag kan göra åt det, så är det helt okej att jag just nu inte *gör* något åt det. Och lite ro har det skänkt, och jag har brukat kunna somna.
Hoppas att det är till samma hjälp för dig också.