Vill slippa drabbas av tanken på vad som ska lagas till middag, hur svaret på mailen ska formuleras för att uppnå ett önskvärt och godkänt resultat. Vill slippa planera, organisera, hålla koll på allt och alla. Känna att ansvaret är mitt. Att om något felar är det alltid mitt fel. Vill sluta döma mig själv. Döma ut innan rösterna ens kommit in.

Samtidigt den där ilskan. Ilskan över att jag är så svag, att det alltid slutar i tårar. Att jag inte kan argumentera lugnt och sansat, utan det känslomässigt svaga. Att ilskan inte vet någon annan utväg än genom tårar som sprutar.

Så många år som spenderats med tårfloder konstant över kinderna. De ensamma promenaderna i mina nyköpta Gettagrips med kassettbandspelaren fylld med musik kopierad från bibliotekets CD-samling. Kvällarna framför Cityakuten, Ensamma hemma och Felicity då jag och syster satt i varsin ände av vardagsrummet, hulkande medan salta droppar sakta rann över våra ansikten. Vi visste båda att den andra grät, men dolde det ändå för varandra. Tv-tårarna var veckans inplanerade stresshantering, en timme av accepterad gråt då allt som jag samlat på mig inombords fick komma ut, ventilen som skapade balans.

Den fula gråten, den som ångesten driver fram, när hela kroppen skakar och andetagen hackas fram snarare än sker per automatik. När naglarna trycks in i handflatan, in i armarnas tunna skinn, när smärta är det enda som påminner mig att andas.

Och de lugna tårarna som väller fram oavsett var jag är. De som gör de andra passagerarna på vagnen nervösa och får dem att titta åt ett annat håll. De tårar som skrämmer vännerna då de inte har någon förklaring. Som väller fram av ren utmattning, som torkas bort med handryggen när jag når Brunnsparken och egentligen borde kliva av vagnen. Istället syns de som intorkade rännilar när 11:an mot Saltholmen dyker upp och jag återvänder hem till lägenheten.

Jag har letat efter de där som tror sig ha hittat lugnet, de där som sett förbi livets meningslöshet och hittar rätt på något sätt. Jag har trott de fanns där ute och avundats dem något som varit så ogreppbart för mig själv.

Idag låter jag plötsligt tankarna vandra runt bland alla dem jag känner, alla dem jag har kommit i kontakt med på något vis, de som står mig när och de som jag bara lärt känna på ytan. Och det slår mig att jag vet inte en enda människa som inte har demoner att brottas med. Dessa mörka monster som bor under sängen, gömda i garderoben eller kanske väldigt tydligt närvarande på kroppen i form av ärr, hopsjunkna axlar eller en blick som tappat gnistan. De tar sig väldigt olika former hos oss alla och påverkar oss i olika grad, men nog finns det där hos var och en.

Det ger mig hopp. Inte för att jag önskar olycka eller ångest till någon medmänniska, men för att det uppenbarligen går alldeles utmärkt att leva med dessa tankar. Ni runt mig som ler och skrattar varje dag trots de personliga krigen ni för inom er, visar mig att jag trots allt är som alla andra. Jag är normal, bara inte den normaliteten som jag förväntat mig och letat efter hela livet. Vi människor är bara alldeles för duktiga på att dölja det som vi tror vara svagheter för varandra.

Det är tur att ingen annan behöver umgås med mig nu. Jag är nog helt omöjlig att tycka om, jag gör vad som helst för den där andra människan och har glömt av världen utanför. Nej, det stämmer inte, jag har inte glömt av den helt. Jag funderar dagligen hur vi två ska kunna passa in i den där verkligheten som jag har hört finns utanför den här bubblan av förälskelse. Hur det ska funderar rent praktiskt, hur vi ska kunna röra oss bland andra, hur vi ska kunna behålla den här känslan av perfektion. Så jag har inte helt tappat greppet om verkligheten, men jag tar en paus nu igen och återvänder till att njuta av skönheten.

Det gjorde jag inte. Det gjorde jag inte de följande månaderna heller. Däremot så tog jag mig till vårdcentralen, till apoteket och till terapeuten. Skickade papper till FK, till jobbet och till läkaren. Lärde mig att ta en sak i taget. Att det räcker med att klara av att diska en dag, eller att gå en promenad i solen. Att ringa ett viktigt samtal. Det räcker.

Jag lyssnade på Rättegången med stort R (eller S). Lärde mig mycket om hur rättsystemet fungerar, eller inte. Hittade Bloggy. Grät när blommor bombarderade en lägenhet på grund av någon nappade på en idé. Klagade på mitt diskberg i #bitter, blev peppad till att börja skriva, och att skriva om det jag läste. Minns inte längre hur jag hamnade där, men hittade mitt nya hem på irc, Marcin hävdar bestämt att det är hans förtjänst och han kan väl få ta åt sig äran. Twitter dök nog upp i samma veva, helt galet att jag inte minns vad som hände när, det är ju mindre än ett år sedan, men det är nog kanske inte så viktigt.

Våren kom, och med den försiktiga försöka att börja jobba igen. Läkaren som förklarade att allt jag behövde var en man. Den första (tror jag iaf) kontakten med någon jag träffat enbart genom nätet, en eftermiddag, kväll och natt av konstant dansande, diskuterande och slutligen hångel vid Skansen Kronan innan soluppgång i min ensamhet vid Masthuggskyrkan. Projekt som sätter fart på min vilja att göra något, kluster av människor som får mig att ringa EUparlamentariker för att få svar, för att påverka, för att känna att något händer.

En sommar som började med Iran, bilderna jag aldrig kommer glömma, försöken till hjälp som, om de inte uppnådde något annat, iaf visade mig att de fanns andra som också ville samma sak som jag. Hacknight på Forskningsavdelningen i Crack City bjöd inte bara på massa intressanta föreläsningar, utan även på möten med massa folk jag numera kallar mina vänner, ett verkligt intresse för hackerspace som resulterat i GHS och en natt het som få med brandbilsutryckning och en dag i vännernas gudomliga trädgård ackompanjerad av ett ryskt filmcrew.

Sommaren var även 10 dagar utan internet (nästan iaf) pÃ¥ underbara Gotland, musik i mängder: Arvika med hjältarna DM och höjdpunkten Tiger Lou, Clandestino som bjöd pÃ¥ tÃ¥rar och besök av han jag sÃ¥rat som jag hoppas jag aldrig sÃ¥rar nÃ¥gon igen men som fortfarande är en av mina närmsta vänner, och upptäckten att karaoken, som jag var pÃ¥ tillsammans med piraterna för att fira deras seger i EUvalet, leds av Gustav. Men nu gÃ¥r jag nog händelserna lite i förväg. Jag hann ju faktiskt med tvÃ¥ av mina “mÃ¥ste-se-innan-jag-dör-band”, inte bara Depeche utan även Dave Matthews Band, i London, den hetaste helgen under hela sommaren.

Nu kommer vi åter till en sån där period av året då jag har svårt att placera händelser i rätt ordning. Jag skulle kunna öppna min kalender och dubbelkolla, men jag trivs lite med att händelserna flyter in i varandra, för de har något gemensamt trots att de är så olika till innehållet. Vi börjar väl med Way out west, som var en orgie av bra musik, sexiga kvinnor på scen och konstant twittrande från min alldeles nya iphone. Misslyckades med att träffa Elin (hon var för full och för upptagen med intervjuer, sry darling), misslyckade med att träffa Agnes för hon blev skraj då jag babblade engelska i toakön (förstår fortfarande inte hur den fantastiska människan kan vara rädd för mig?!) men vann en öl av Hans_g som jag numera har kaffe med så ofta det går (dvs när han är i gbg). I någon slags anslutning till detta åkte jag till Sthlm, för Juliagruppens första Nät & Samtal. Jag har verkligen svårt att avgöra när saker hände, men något får mig att tro att detta kom efter WoW.

Juliagruppen förtjänar egentligen ett helt eget inlägg. Jag vet inte hur jag ska förklara vad denna grupp har inneburit för mig och vad jag hoppas att den innebär för internet-Sverige. Den där första helgen i Sthlm innebar att jag äntligen fick träffa alla dessa människor som jag hade lärt känna över nätet. Sure, vissa av dem hade jag ju träffat tidigare, men nu var vi alla på ett och samma ställe och jag kunde dels nyttja mina skills i nätverkande och para ihop människor som verkligen borde prata med varandra, men också äntligen få prata med de där som jag sett upp till så länge, få skratta tillsammans med dem, lära känna dem och bara få vara mig i deras närvaro. Tamburmajorer, svenska flickor och fisk sammanfattar den kvällen rätt väl, och självklart en helt fantastisk upptäckt: jag kände dessa människor enbart genom nätet men jag rörde mig runt dem som vänner. När jag traskade hem över Västerbron (med hjälp av gps:en i iphonen, annars hade jag aldrig hittat) insåg jag hur oerhört bra jag trivdes med livet och hur mycket det betydde för mig.

Sommaren gled sakta in i höst och jag blev en student igen, denna gång en vuxen sådan, eller det är iaf vad jag ska klassas in som. Det kändes underbart att börja plugga igen, att få lämna jobbet var både smärtsamt och uppfriskande, så mycket ont som kommit ur det, men så fina människor jag hittat där. I början på studierna fanns verkligen gnistan där, det var underbart att få lära sig saker igen, att få nyttja sin analytiska förmåga enbart för sin egen skull och att få diskutera enbart för analysen. Att återigen hitta människor som tänkte som en själv, som drevs av en kunskapstörst och som ifrågasatte det mesta. Men mitt i allt detta slog det över någonstans, jag hade kanske tagit mig vatten över huvudet och visste inte längre vem jag var. Kraschen var inte långt borta.

Bokmässan dök upp, PocketBlogg var pÃ¥ plats och äntligen fick vi träffa varandra. SÃ¥ underbart att se detta projekt, som börjat genom Bloggy, materialisera sig i form av ett gäng sÃ¥ passionerade människor. Juliagruppen var ocksÃ¥ där, flera twittrare som jag ocksÃ¥ ville se – och sÃ¥ gav kroppen upp. PÃ¥ vägen upp i hissen till twitter-räkmacka sa hjärtat ifrÃ¥n och jag insÃ¥g att det var akuten nästa som gällde. Det här är nog händelsen av alla som fÃ¥r mig att inse hur galet det här Ã¥ret har varit. Jag sitter pÃ¥ spÃ¥rvagnen, med irc i iphonen och talar om att jag nog har 180 i puls. Bara att ha mina vänner där pÃ¥ irc ger mig ett lugn, jag klarar av de tre stationerna till Sahlgrenska och stÃ¥r ut med väntetiden pÃ¥ akuten innan jag slussas upp till kardiologen. Där fÃ¥r jag, efter 15 Ã¥r, en diagnos och tid för operation – nu förstÃ¥r jag varför kaffe, alkohol och snus fungerat sÃ¥ illa tillsammans med mig. SÃ¥ nedrans farligt är det ju inte, men nu vet jag iaf att hjärtklappningen jag fÃ¥r faktiskt gÃ¥r att fixa.

Jag vill egentligen inte analysera varför jag inte pallade med, jag visste ju att det kanske skulle kräva mer än jag hade att ge. Att jag dessutom försökte leva livet till fullo utanför skolan hjälpte nog inte. Men jävlar vad jag är glad för det. Alla kvällar på the Flying Barrel som nu har lett fram till GHS (och leriga skor i Vasaparken iför en randig röd klänning) är värt varenda droppe alkohol. Twitter shots med Agnes och Elin har gett mig mer än jag någonsin (någonsin!) kan förklara. Analyser av livet över irc, analyser av livet över skype med söstra mi som är alldeles för långt borta, analyser av livet med gammvännerna över telefon och facebook, mina försök att förklara mitt liv för dem och deras försök att få mig att förstå deras liv.

TvÃ¥ veckor Ã¥ter pÃ¥ plats i Sthlm. DÃ¥ jag tog mina första trevande steg i politiken. DÃ¥ jag njöt av att Ã¥ter igen fÃ¥ jobba nätverkande och diskutera internet 24/7. DÃ¥ jag skrattade (och grät nÃ¥got fruktansvärt) igenom 90-talet i den tryggaste lägenheten som finns. I den lägenheten hann jag dessutom med #skämsfort och bäddssofftrygghet. Det var veckan dÃ¥ jag lärde mig mera om människor än jag har gjort pÃ¥ länge. Och dÃ¥ jag och vännerna jag känt längst av alla planerade L’s bröllop (naket i skogen med mygg) och tittade pÃ¥ bakis-skäms-tv.

Ã…ter i #gbgftw hade jag tagit vissa beslut. Magkänslan var det som gällde, jag bestämde – ingen annan. Hur det gick fÃ¥r jag nog fundera över länge. Jag började se effekterna av Juliagruppens nätverkande, folk började twittra och mitt namn syntes helt plötsligt i tidningen. Att dyka upp pÃ¥ bambuser var nÃ¥got jag aldrig trott skulle hända, och läskigare fÃ¥r jag nog leta efter länge. Det var mitt första möte med troll, ett troll som tydligen uppskattade mitt yttre men som inte förstod sÃ¥ mycket av samtalet. De gjorde dock www.teoriasdelcaos.org med vänner, vettigare diskussion om böcker och historieberättande har jag inte haft, nÃ¥gonsin! Hoppas nÃ¥gon av dem kan närvara om den här briljanta idén blir verklighet.

Jag är livrädd att utelämna nÃ¥gon frÃ¥n mitt Ã¥r, jag har aldrig nÃ¥gonsin lärt känna sÃ¥ mÃ¥nga människor – inte ens under mina Ã¥r som säsongare, och det säger jävligt mycket. De senaste veckorna, ja sen Fscons med Juliagruppens seminarium där, har varit än intensivare än nÃ¥gon del av 2009, och det säger inte lite. Jag vet inte ens hur jag ska sammanfatta december: Lisa flyttade hit, ja det gjorde hon redan i tid för min födelsedag. Vi har bÃ¥da blivit #crazycatladies och bakat lulzkatter och agerat vandrarhem till nÃ¥gra av de trevligast människorna nÃ¥gonsin. Vi har fÃ¥tt höra om Danmark, vi har diskuterat monogami och relationsanarki och insett att vi kommer mycket längre i vÃ¥ra diskussioner än man nÃ¥gonsin kommer i tv – oavsett om det är public service eller inte. Jag har engagerat mig än mera i nätneutralitet och internetaktivism än nÃ¥gon gÃ¥ng tidigare under 2009, och hoppas det kommer visa sig under nästa Ã¥r.

Sist men inte minst har jag spenderat de senaste veckorna på skype. Jag har blivit besatt av skype. Jag kan inte klara mig utan skype. Lisa hatar skype. Men jag är lycklig. Har ingen aning om hur länge jag kommer vara lycklig. Men just nu är det allt jag kan tänka på. Och det ger mig ett lugn och skickar samtidigt en elektrisk impuls genom mig. En bra sådan.

Om nio dagar går mitt högkostnadsskydd ut. Det innebär slutet på ett år av enorma förändringar för mig. Jag har ingen aning om var jag kommer hamna under 2010, jag vet inte ens var jag gör i januari. Men det