Precis som förra gången. Men jag verkar ha tagit ytterligare ett steg inom sömncykeln. Då var det sömnlöshet. Nu kanske också så, men av en annan anledning.

Stora delar av mitt liv har sömnen varit en tillflyktsort, något jag längtat efter. En plats där jag fått ro, där det bara varit jag och drömmarna, i insomningsfasen starkt styrda av mig, en mjuk plats att landa. Sömnen har jag kunnat längta efter från det jag gått upp. Drömmarna har ofta varit med mig även under dagarna.  Inte för att jag alltid vantrivts i mitt liv, men under vissa perioder har jag hellre stannat i sömnen än varit vaken.

Nu ser jag sömnen som något nödvändigt ont. En uppgift som måste utföras för att ta sig till nästa dag. För att ge kroppen det den kräver. För att hjärnan ska få lite tid att sortera intryck och tankar. Det är det som händer nästa dag och den därefter som lockar. Dagens timmar räcker inte till allt, ska dessa slösas bort på sömn dessutom? Jag söker rörelse och sömnen är stillastående.

Men vänta nu. Inget kan faktiskt ske nu. Just precis i detta nu. Det hänger på att folk ska dyka upp på sina jobb. Svara i telefonen när jag kommer med mina frågor, starta datorn och öppna mailen från mig, finnas på plats i butiken när jag vill handla det som behövs och vara hemma när jag kommer förbi och ska hämta något. Inget av detta kommer ske de närmsta timmarna nu under natten. Så vad är då meningen med att vara vaken. Snabbaste sättet att komma dit jag rusar i mina tankar är helt enkelt att somna. Ska se om det fungerar att intala min hjärna det.

God natt.

Vill slippa drabbas av tanken på vad som ska lagas till middag, hur svaret på mailen ska formuleras för att uppnå ett önskvärt och godkänt resultat. Vill slippa planera, organisera, hålla koll på allt och alla. Känna att ansvaret är mitt. Att om något felar är det alltid mitt fel. Vill sluta döma mig själv. Döma ut innan rösterna ens kommit in.

Samtidigt den där ilskan. Ilskan över att jag är så svag, att det alltid slutar i tårar. Att jag inte kan argumentera lugnt och sansat, utan det känslomässigt svaga. Att ilskan inte vet någon annan utväg än genom tårar som sprutar.

Så många år som spenderats med tårfloder konstant över kinderna. De ensamma promenaderna i mina nyköpta Gettagrips med kassettbandspelaren fylld med musik kopierad från bibliotekets CD-samling. Kvällarna framför Cityakuten, Ensamma hemma och Felicity då jag och syster satt i varsin ände av vardagsrummet, hulkande medan salta droppar sakta rann över våra ansikten. Vi visste båda att den andra grät, men dolde det ändå för varandra. Tv-tårarna var veckans inplanerade stresshantering, en timme av accepterad gråt då allt som jag samlat på mig inombords fick komma ut, ventilen som skapade balans.

Den fula gråten, den som ångesten driver fram, när hela kroppen skakar och andetagen hackas fram snarare än sker per automatik. När naglarna trycks in i handflatan, in i armarnas tunna skinn, när smärta är det enda som påminner mig att andas.

Och de lugna tårarna som väller fram oavsett var jag är. De som gör de andra passagerarna på vagnen nervösa och får dem att titta åt ett annat håll. De tårar som skrämmer vännerna då de inte har någon förklaring. Som väller fram av ren utmattning, som torkas bort med handryggen när jag når Brunnsparken och egentligen borde kliva av vagnen. Istället syns de som intorkade rännilar när 11:an mot Saltholmen dyker upp och jag återvänder hem till lägenheten.

Jag har letat efter de där som tror sig ha hittat lugnet, de där som sett förbi livets meningslöshet och hittar rätt på något sätt. Jag har trott de fanns där ute och avundats dem något som varit så ogreppbart för mig själv.

Idag låter jag plötsligt tankarna vandra runt bland alla dem jag känner, alla dem jag har kommit i kontakt med på något vis, de som står mig när och de som jag bara lärt känna på ytan. Och det slår mig att jag vet inte en enda människa som inte har demoner att brottas med. Dessa mörka monster som bor under sängen, gömda i garderoben eller kanske väldigt tydligt närvarande på kroppen i form av ärr, hopsjunkna axlar eller en blick som tappat gnistan. De tar sig väldigt olika former hos oss alla och påverkar oss i olika grad, men nog finns det där hos var och en.

Det ger mig hopp. Inte för att jag önskar olycka eller ångest till någon medmänniska, men för att det uppenbarligen går alldeles utmärkt att leva med dessa tankar. Ni runt mig som ler och skrattar varje dag trots de personliga krigen ni för inom er, visar mig att jag trots allt är som alla andra. Jag är normal, bara inte den normaliteten som jag förväntat mig och letat efter hela livet. Vi människor är bara alldeles för duktiga på att dölja det som vi tror vara svagheter för varandra.