Comments for Kaosteori

Comment on Mitt i natten by Elin I.

Elin I. — Sun, 29 Aug 2010 23:33:22 +0000

Jag har nått fram till någonting liknande, en insikt om att “just nu finns det faktiskt inget som jag kan göra åt saken”. Inte uppgivet, utan som stöd för att släppa tankarna som stör och oroar. För om det inte finns något jag kan göra åt det, så är det helt okej att jag just nu inte *gör* något åt det. Och lite ro har det skänkt, och jag har brukat kunna somna.

Hoppas att det är till samma hjälp för dig också.

Comment on Salt by Kaosteori

Kaosteori — Wed, 11 Aug 2010 15:53:29 +0000

<3 Det är fascinerande hur skrämmande en gråtande människa kan vara. Och hur ofta tårarna kan kännas som ett nederlag. Att självkontrollen värderas så högt.

Comment on En kliché by Jesper Bylund

Jesper Bylund — Mon, 09 Aug 2010 20:38:54 +0000

Ah, då är det en väldigt enkel fråga helt plötsligt. Lösningen är att fråga honom om det.

Comment on En kliché by Maria

Maria — Sun, 08 Aug 2010 20:28:00 +0000

Låter jättebra! Man mår nog aldrig så bra som när man ändå står upp för sig själv och sin vilja!

En som vill och försöker förstå ens känslor och önskemål är en keeper!

Comment on En kliché by Kaosteori

Kaosteori — Sun, 08 Aug 2010 20:14:06 +0000

Hehe visa vad jag vill gör jag ofta, dock inte alltid på det mest taktiska eller smidigaste sättet. Nä men seriöst så har vi båda lärt oss kommunicera mycket bättre över de senaste veckorna. Och jag har nu tagit upp frågan och förklarat vad det betyder för mig. Utan skrik, gråt och allmänna elakheter. Vi lär oss läsa och förstå varandra varje dag fortfarande.

Comment on En kliché by Maria

Maria — Sun, 08 Aug 2010 19:08:15 +0000

Du måste våga! Det är viktigt att tidigt visa vad du vill. Kan han ta det tycker han om dig på riktigt. Det här är ett sätt för dig att få reda på det! Ta chansen att skapa ditt eget liv.

Comment on En kliché by Kaosteori

Kaosteori — Sun, 08 Aug 2010 17:06:10 +0000

Ibland tror jag nästan det. Vill så gärna ställa frågan till honom nu. Inte anklagande, inte bittert och argt utan bara rent undrande. Men jag vågar inte, vill inte pga. den överhängande risken att det slutar i ett stort gräl. Känslan kanske snarare än risken. Och går jag in med den känslan hängande över mig kommer det spåra ur.
När vi pratar rent konkret om stundande flytt till Sverige och att jag kommer jobba heltid, han kommer vara hemma så kommer skämtet att vi kanske skulle skaffa städhjälp rät fort. Och jag tror det ligger mera allvar bakom skämtet än jag egentligen vill veta.

Comment on En kliché by Maria

Maria — Fri, 06 Aug 2010 21:42:38 +0000

Tycker han om att bara en gör allt?

Comment on Precis som ni by Pelletsmaskinen

Pelletsmaskinen — Fri, 06 Aug 2010 19:46:01 +0000

Ibland tänker jag ändå att just kampen att ta sig upp ur det mörka hålet är så pass påfrestande att den inte får tillåtas sluka all ens kraft. Kanske bättre – åtminstone i perioder – att låta saker vara som de är.
Visst, på lång sikt vill man ju uppnå en bestående lycka, men jag vill mena att kampen att nå dit i sig kan föranleda så mycket ångest (inte minst terapi i olika former), att det inte alltid är värt det.
Kanhända blev jag flummig nu, men så får det vara. /Kram P

Comment on Salt by isabelle

isabelle — Fri, 06 Aug 2010 16:23:00 +0000

jag minns en tunnelbanestation mitt i natten bland människor som tittade förfärat och fascinerat, mitt hopfallna ansikte, tillkortakommandet som rann genom mig ut längs kinderna som regn, det var så renande och hisnande skönt. ändå skämdes jag så hemskt nästa dag, mindes securitasvaktens besvärade frågor och blickarna som dröjt sig kvar vid mig. att gråta offentligt är konstigt nog något av det mest tabubelagda. det är lite som att sova offentligt, något väldigt basalt och ändå så förbjudet och oönskat och skamfyllt. självkontrollens och det sammanhållna jagets diktatur är så trång att leva i. fint skrivet av dig.