Precis som förra gången. Men jag verkar ha tagit ytterligare ett steg inom sömncykeln. Då var det sömnlöshet. Nu kanske också så, men av en annan anledning.

Stora delar av mitt liv har sömnen varit en tillflyktsort, något jag längtat efter. En plats där jag fått ro, där det bara varit jag och drömmarna, i insomningsfasen starkt styrda av mig, en mjuk plats att landa. Sömnen har jag kunnat längta efter från det jag gått upp. Drömmarna har ofta varit med mig även under dagarna.  Inte för att jag alltid vantrivts i mitt liv, men under vissa perioder har jag hellre stannat i sömnen än varit vaken.

Nu ser jag sömnen som något nödvändigt ont. En uppgift som måste utföras för att ta sig till nästa dag. För att ge kroppen det den kräver. För att hjärnan ska få lite tid att sortera intryck och tankar. Det är det som händer nästa dag och den därefter som lockar. Dagens timmar räcker inte till allt, ska dessa slösas bort på sömn dessutom? Jag söker rörelse och sömnen är stillastående.

Men vänta nu. Inget kan faktiskt ske nu. Just precis i detta nu. Det hänger på att folk ska dyka upp på sina jobb. Svara i telefonen när jag kommer med mina frågor, starta datorn och öppna mailen från mig, finnas på plats i butiken när jag vill handla det som behövs och vara hemma när jag kommer förbi och ska hämta något. Inget av detta kommer ske de närmsta timmarna nu under natten. Så vad är då meningen med att vara vaken. Snabbaste sättet att komma dit jag rusar i mina tankar är helt enkelt att somna. Ska se om det fungerar att intala min hjärna det.

God natt.

Vill slippa drabbas av tanken på vad som ska lagas till middag, hur svaret på mailen ska formuleras för att uppnå ett önskvärt och godkänt resultat. Vill slippa planera, organisera, hålla koll på allt och alla. Känna att ansvaret är mitt. Att om något felar är det alltid mitt fel. Vill sluta döma mig själv. Döma ut innan rösterna ens kommit in.

Samtidigt den där ilskan. Ilskan över att jag är så svag, att det alltid slutar i tårar. Att jag inte kan argumentera lugnt och sansat, utan det känslomässigt svaga. Att ilskan inte vet någon annan utväg än genom tårar som sprutar.

Så många år som spenderats med tårfloder konstant över kinderna. De ensamma promenaderna i mina nyköpta Gettagrips med kassettbandspelaren fylld med musik kopierad från bibliotekets CD-samling. Kvällarna framför Cityakuten, Ensamma hemma och Felicity då jag och syster satt i varsin ände av vardagsrummet, hulkande medan salta droppar sakta rann över våra ansikten. Vi visste båda att den andra grät, men dolde det ändå för varandra. Tv-tårarna var veckans inplanerade stresshantering, en timme av accepterad gråt då allt som jag samlat på mig inombords fick komma ut, ventilen som skapade balans.

Den fula gråten, den som ångesten driver fram, när hela kroppen skakar och andetagen hackas fram snarare än sker per automatik. När naglarna trycks in i handflatan, in i armarnas tunna skinn, när smärta är det enda som påminner mig att andas.

Och de lugna tårarna som väller fram oavsett var jag är. De som gör de andra passagerarna på vagnen nervösa och får dem att titta åt ett annat håll. De tårar som skrämmer vännerna då de inte har någon förklaring. Som väller fram av ren utmattning, som torkas bort med handryggen när jag når Brunnsparken och egentligen borde kliva av vagnen. Istället syns de som intorkade rännilar när 11:an mot Saltholmen dyker upp och jag återvänder hem till lägenheten.

Så tänker jag de där första 5-10 minuterna framför datorn när morgonens hemskheter väller emot mig. Skakar mig sedan loss från twitterflödet och irc. Drar på mig kläder, stoppar fötterna i jogginskorna och tar mig utanför dörren. Där möter ögonen solen, huden känner solens strålar och sommarens dofter slår emot mig. Några djupa andetag, ett bonjour till grannen på andra sidan gatan, ett snabb promenad utmed ån, frukostinköp på bageriet och sen är jag redo att ta mig an dagen igen. Jag känner behovet att inte släppa taget, att engagera mig istället för att glömma för det är ändå för sent, jag är redan för djupt insyltad i det hela, jag har redan tagit steget, jag tänker redan på frågorna varje dag.

Det är en tanke som jag gillar väldigt mycket. Dels för att jag gärna vill tro att information har möjligheten att skapa en bas för att göra bra val, att vi kan utvärdera det vi har framför oss. Om vi då blir bättre på att öppna upp, att lufta tankar och idéer så kan vi kanske även bli bättre på att syna saker i sömmarna och påpeka när det blir fel. Feedbackloopen blir snabbare och som Heidi funderade så kanske de dåliga idéerna aldrig hinner få tillräckligt med syre.

Jag tycker mig se det till viss del på Twitter, företag som inte riktigt lyckas använda verktyget för att kommunicera med sina kunder får ganska snabbt höra det, SJ är väl det uppenbara exemplet. Nu i dagarna har det dykt upp ett ny exempel, där en hel del twittrare reagerat först på att de blivit följda av användaren och nu ger svar på tal, ofta med mycket humor inblandat. Det är @BantningsTips som de senaste dagarna har börjat följa en drös folk i mitt flöde. Många har hojtat bestört att de blivit följda av dem och har kontrat med helt underbara svar.

Hej @BantningsTips! Idag tog jag hissen två våningar istället för trappan. Då hann jag spegla mig i hissen. Det var väldigt skönt. Hejdå.

förresten har ni fel. Tron att man måste vara smal är värsta fienden. RT @BantingsTips Hunger är ofta den överviktiges värsta fiende

För att inte tala om den som svälter. RT @BantningsTips: Hunger är ofta den överviktiges värsta fiende

hej @BantningsTips. jag sög precis i mig chokladsås direkt från tuben. det är synd om er som aldrig får uppleva hur ljuvligt det är.

Något som @BantningsTips verkar ta åt sig av till viss del.

... och där unfollowade @BantningsTipsmig. konstiga typer som inte gillar chokladsås.

Kanske inser de/den som ligger bakom användaren att bara häva ur sig förnumstiga självhjälpstips och följa allt och alla kanske inte riktigt är accepterat eller populärt och att man snabbt får svar på tal.

Att sidan som är kopplad till twitteranvändaren är halvfärdig och att de följer ca 1500 men endast har runt 50 som följer dem säger en hel del också, men det var inte poängen jag ville göra här.

Att få ta del av den bredd som Sociamediapedia bjöd på, trots eller kanske tack vare att de som var där alla hade kopplingar till sociala medier, var spännande. En så till synes homogen grupp kunde problematisera och fördjupa min syn på ämnet, nya tankar bubblade upp hela dagen och fortsätter dyka upp även idag. Jag blir sugen på att läsa mera forskning, hitta studier kring kommunikation, kring spridningen av användandet; vilka grupper som är representerade och hur man kan nå ut till fler, hitta nya exempel på hur internet kan användas i skolan, i organisationer och för att skapa deltagande medborgare. Den starkaste känslan som hänger kvar från gårdagen, förutom glädjen att ha hittat nya människor att lyssna till och samtala med, är att det finns en stor entusiasm. Det finns många som precis som jag vill utforska verktygen, kommunikationssätten, knyta kontakter och sprida information. Att Sociamediapedia kommer spela en viktigt roll som samlingspunkt är jag nu säker på.

Andra skriver om sina tankar efter dagen: Bibliobuster, Techrisk, Play on the commons, Charlotte S H Jensen.