Själv har jag en annan vinkel på Twitters storhet. På ett mer personligt plan. Jag har sett hur väl det kan användas för att sprida budskap, inte minst under Iran, och jag kan tycka att både Göran Hägglund och Gudrun Schyman utnyttjar det som ett smart verktyg för att kommunicera med sina potentiella väljare. Men det stora med Twitter för mig är hur det visar mig vad andra tänker och gör. Jag får höra sådant som jag aldrig annars skulle ha fått insikt i och det ger mig en känsla av att jag inte är så ensam.

Babblet som strömmar ut från alla de jag följer ger mig små detaljer om folks vardagsliv. I många fall ett censurerat, tillspetsat eller genomtänkt fyndigt vardagsliv, men i andras fall en blick rakt in i vad de tänker för stunden, hur de reagerar på nyheter som når dem och händelser som de ramlar rakt in i. Det kan ses som ointressant att någon är galet nervös över en första date, trött på grannarnas eviga klinkande på pianot, fast i ett möte på jobbet, mitt i klädpanik för jobbintervju, ja listan kan göras evighetslång. Men det skänker mig en känsla av tillhörighet, av att jag inte är ensam med de där små nojjorna eller tankarna.

Och det ger mig tryggheten att veta att när jag twittrar ut min ångest över saknade framtidsplaner och allmän livsförvirring så kommer jag få svar. För visst hade jag det i bakhuvudet när jag satt på vagnen idag med ögonen fyllda till brädden av paniktårar och skrev min lilla tweet om min förvirring. Min erfarenhet från de senaste året med Twitter och de jag lärt känna därigenom var att jag inte är ensam med dessa tankar, även om det är precis så det kan kännas när man sitter där. Och det fick jag snabbt bekräftat, svaren strömmade in  och skänkte mig ett lugn som jag så innerligt behövde tidigare idag. Visst det kan ses som beräknande att jag fiskade efter sympati och gemenskap, men det handlar mer om en visshet att de tankar och funderingar jag bär på delas av andra.

Precis det är vad jag ser som Twitters storhet, att jag har fått en insikt i andra människors liv. En insikt som gör det lättare för mig att leva mitt. Jag syftar nu inte enbart på de som jag följer och som jag vet tänker liknande som mig, som delar samma åsikter eller samma erfarenheter. Jag får ut precis lika mycket, om inte mer, av de nya tankar och liv som jag stöter på och får ta del av. Det viktiga för mig är att jag ser att även ni andra är mänskliga. Och kanske framförallt att jag själv är det.

Det är tur att ingen annan behöver umgås med mig nu. Jag är nog helt omöjlig att tycka om, jag gör vad som helst för den där andra människan och har glömt av världen utanför. Nej, det stämmer inte, jag har inte glömt av den helt. Jag funderar dagligen hur vi två ska kunna passa in i den där verkligheten som jag har hört finns utanför den här bubblan av förälskelse. Hur det ska funderar rent praktiskt, hur vi ska kunna röra oss bland andra, hur vi ska kunna behålla den här känslan av perfektion. Så jag har inte helt tappat greppet om verkligheten, men jag tar en paus nu igen och återvänder till att njuta av skönheten.

Det gjorde jag inte. Det gjorde jag inte de följande månaderna heller. Däremot så tog jag mig till vårdcentralen, till apoteket och till terapeuten. Skickade papper till FK, till jobbet och till läkaren. Lärde mig att ta en sak i taget. Att det räcker med att klara av att diska en dag, eller att gå en promenad i solen. Att ringa ett viktigt samtal. Det räcker.

Jag lyssnade på Rättegången med stort R (eller S). Lärde mig mycket om hur rättsystemet fungerar, eller inte. Hittade Bloggy. Grät när blommor bombarderade en lägenhet på grund av någon nappade på en idé. Klagade på mitt diskberg i #bitter, blev peppad till att börja skriva, och att skriva om det jag läste. Minns inte längre hur jag hamnade där, men hittade mitt nya hem på irc, Marcin hävdar bestämt att det är hans förtjänst och han kan väl få ta åt sig äran. Twitter dök nog upp i samma veva, helt galet att jag inte minns vad som hände när, det är ju mindre än ett år sedan, men det är nog kanske inte så viktigt.

Våren kom, och med den försiktiga försöka att börja jobba igen. Läkaren som förklarade att allt jag behövde var en man. Den första (tror jag iaf) kontakten med någon jag träffat enbart genom nätet, en eftermiddag, kväll och natt av konstant dansande, diskuterande och slutligen hångel vid Skansen Kronan innan soluppgång i min ensamhet vid Masthuggskyrkan. Projekt som sätter fart på min vilja att göra något, kluster av människor som får mig att ringa EUparlamentariker för att få svar, för att påverka, för att känna att något händer.

En sommar som började med Iran, bilderna jag aldrig kommer glömma, försöken till hjälp som, om de inte uppnådde något annat, iaf visade mig att de fanns andra som också ville samma sak som jag. Hacknight på Forskningsavdelningen i Crack City bjöd inte bara på massa intressanta föreläsningar, utan även på möten med massa folk jag numera kallar mina vänner, ett verkligt intresse för hackerspace som resulterat i GHS och en natt het som få med brandbilsutryckning och en dag i vännernas gudomliga trädgård ackompanjerad av ett ryskt filmcrew.

Sommaren var även 10 dagar utan internet (nästan iaf) på underbara Gotland, musik i mängder: Arvika med hjältarna DM och höjdpunkten Tiger Lou, Clandestino som bjöd på tårar och besök av han jag sårat som jag hoppas jag aldrig sårar någon igen men som fortfarande är en av mina närmsta vänner, och upptäckten att karaoken, som jag var på tillsammans med piraterna för att fira deras seger i EUvalet, leds av Gustav. Men nu går jag nog händelserna lite i förväg. Jag hann ju faktiskt med två av mina “måste-se-innan-jag-dör-band”, inte bara Depeche utan även Dave Matthews Band, i London, den hetaste helgen under hela sommaren.

Nu kommer vi åter till en sån där period av året då jag har svårt att placera händelser i rätt ordning. Jag skulle kunna öppna min kalender och dubbelkolla, men jag trivs lite med att händelserna flyter in i varandra, för de har något gemensamt trots att de är så olika till innehållet. Vi börjar väl med Way out west, som var en orgie av bra musik, sexiga kvinnor på scen och konstant twittrande från min alldeles nya iphone. Misslyckades med att träffa Elin (hon var för full och för upptagen med intervjuer, sry darling), misslyckade med att träffa Agnes för hon blev skraj då jag babblade engelska i toakön (förstår fortfarande inte hur den fantastiska människan kan vara rädd för mig?!) men vann en öl av Hans_g som jag numera har kaffe med så ofta det går (dvs när han är i gbg). I någon slags anslutning till detta åkte jag till Sthlm, för Juliagruppens första Nät & Samtal. Jag har verkligen svårt att avgöra när saker hände, men något får mig att tro att detta kom efter WoW.

Juliagruppen förtjänar egentligen ett helt eget inlägg. Jag vet inte hur jag ska förklara vad denna grupp har inneburit för mig och vad jag hoppas att den innebär för internet-Sverige. Den där första helgen i Sthlm innebar att jag äntligen fick träffa alla dessa människor som jag hade lärt känna över nätet. Sure, vissa av dem hade jag ju träffat tidigare, men nu var vi alla på ett och samma ställe och jag kunde dels nyttja mina skills i nätverkande och para ihop människor som verkligen borde prata med varandra, men också äntligen få prata med de där som jag sett upp till så länge, få skratta tillsammans med dem, lära känna dem och bara få vara mig i deras närvaro. Tamburmajorer, svenska flickor och fisk sammanfattar den kvällen rätt väl, och självklart en helt fantastisk upptäckt: jag kände dessa människor enbart genom nätet men jag rörde mig runt dem som vänner. När jag traskade hem över Västerbron (med hjälp av gps:en i iphonen, annars hade jag aldrig hittat) insåg jag hur oerhört bra jag trivdes med livet och hur mycket det betydde för mig.

Sommaren gled sakta in i höst och jag blev en student igen, denna gång en vuxen sådan, eller det är iaf vad jag ska klassas in som. Det kändes underbart att börja plugga igen, att få lämna jobbet var både smärtsamt och uppfriskande, så mycket ont som kommit ur det, men så fina människor jag hittat där. I början på studierna fanns verkligen gnistan där, det var underbart att få lära sig saker igen, att få nyttja sin analytiska förmåga enbart för sin egen skull och att få diskutera enbart för analysen. Att återigen hitta människor som tänkte som en själv, som drevs av en kunskapstörst och som ifrågasatte det mesta. Men mitt i allt detta slog det över någonstans, jag hade kanske tagit mig vatten över huvudet och visste inte längre vem jag var. Kraschen var inte långt borta.

Bokmässan dök upp, PocketBlogg var på plats och äntligen fick vi träffa varandra. Så underbart att se detta projekt, som börjat genom Bloggy, materialisera sig i form av ett gäng så passionerade människor. Juliagruppen var också där, flera twittrare som jag också ville se – och så gav kroppen upp. På vägen upp i hissen till twitter-räkmacka sa hjärtat ifrån och jag insåg att det var akuten nästa som gällde. Det här är nog händelsen av alla som får mig att inse hur galet det här året har varit. Jag sitter på spårvagnen, med irc i iphonen och talar om att jag nog har 180 i puls. Bara att ha mina vänner där på irc ger mig ett lugn, jag klarar av de tre stationerna till Sahlgrenska och står ut med väntetiden på akuten innan jag slussas upp till kardiologen. Där får jag, efter 15 år, en diagnos och tid för operation – nu förstår jag varför kaffe, alkohol och snus fungerat så illa tillsammans med mig. Så nedrans farligt är det ju inte, men nu vet jag iaf att hjärtklappningen jag får faktiskt går att fixa.

Jag vill egentligen inte analysera varför jag inte pallade med, jag visste ju att det kanske skulle kräva mer än jag hade att ge. Att jag dessutom försökte leva livet till fullo utanför skolan hjälpte nog inte. Men jävlar vad jag är glad för det. Alla kvällar på the Flying Barrel som nu har lett fram till GHS (och leriga skor i Vasaparken iför en randig röd klänning) är värt varenda droppe alkohol. Twitter shots med Agnes och Elin har gett mig mer än jag någonsin (någonsin!) kan förklara. Analyser av livet över irc, analyser av livet över skype med söstra mi som är alldeles för långt borta, analyser av livet med gammvännerna över telefon och facebook, mina försök att förklara mitt liv för dem och deras försök att få mig att förstå deras liv.

Två veckor åter på plats i Sthlm. Då jag tog mina första trevande steg i politiken. Då jag njöt av att åter igen få jobba nätverkande och diskutera internet 24/7. Då jag skrattade (och grät något fruktansvärt) igenom 90-talet i den tryggaste lägenheten som finns. I den lägenheten hann jag dessutom med #skämsfort och bäddssofftrygghet. Det var veckan då jag lärde mig mera om människor än jag har gjort på länge. Och då jag och vännerna jag känt längst av alla planerade L’s bröllop (naket i skogen med mygg) och tittade på bakis-skäms-tv.

Åter i #gbgftw hade jag tagit vissa beslut. Magkänslan var det som gällde, jag bestämde – ingen annan. Hur det gick får jag nog fundera över länge. Jag började se effekterna av Juliagruppens nätverkande, folk började twittra och mitt namn syntes helt plötsligt i tidningen. Att dyka upp på bambuser var något jag aldrig trott skulle hända, och läskigare får jag nog leta efter länge. Det var mitt första möte med troll, ett troll som tydligen uppskattade mitt yttre men som inte förstod så mycket av samtalet. De gjorde dock www.teoriasdelcaos.org med vänner, vettigare diskussion om böcker och historieberättande har jag inte haft, någonsin! Hoppas någon av dem kan närvara om den här briljanta idén blir verklighet.

Jag är livrädd att utelämna någon från mitt år, jag har aldrig någonsin lärt känna så många människor – inte ens under mina år som säsongare, och det säger jävligt mycket. De senaste veckorna, ja sen Fscons med Juliagruppens seminarium där, har varit än intensivare än någon del av 2009, och det säger inte lite. Jag vet inte ens hur jag ska sammanfatta december: Lisa flyttade hit, ja det gjorde hon redan i tid för min födelsedag. Vi har båda blivit #crazycatladies och bakat lulzkatter och agerat vandrarhem till några av de trevligast människorna någonsin. Vi har fått höra om Danmark, vi har diskuterat monogami och relationsanarki och insett att vi kommer mycket längre i våra diskussioner än man någonsin kommer i tv – oavsett om det är public service eller inte. Jag har engagerat mig än mera i nätneutralitet och internetaktivism än någon gång tidigare under 2009, och hoppas det kommer visa sig under nästa år.

Sist men inte minst har jag spenderat de senaste veckorna på skype. Jag har blivit besatt av skype. Jag kan inte klara mig utan skype. Lisa hatar skype. Men jag är lycklig. Har ingen aning om hur länge jag kommer vara lycklig. Men just nu är det allt jag kan tänka på. Och det ger mig ett lugn och skickar samtidigt en elektrisk impuls genom mig. En bra sådan.

Om nio dagar går mitt högkostnadsskydd ut. Det innebär slutet på ett år av enorma förändringar för mig. Jag har ingen aning om var jag kommer hamna under 2010, jag vet inte ens var jag gör i januari. Men det

Men nu ska vi sova båda två, klockan är mycket och det är tyst, förutom katten som för liv i rummet bredvid. Där i lugnet får sinnet äntligen tid att bearbeta tankarna som flimrat förbi under dagen. De flyter upp till ytan. Jag låter de vältra runt i medvetandet ett bra tag innan någon av dem vågar lämna mina läppar. Han mumlar något om att det är sent, det är dags att sova, inte dags för samtal. Men jag kan inte släppa tankarna, de snurrar snabbare och snabbare. Vill få ner dem på papper, men orkar inte ta mig till anteckningsboken. Funderar på twitter men de är inte tankar som är menade för fler än oss. Låter någon annan tanke som funnits under dagen leta sig ut där, för att få något slags utlopp för behovet av uppmärksamhet, behovet av att få uttrycka mig. Pratar lite snabbt med någon som dyker upp på irc, får några kramar och ett litet leende på läpparna och ork att försöka somna igen.

Vänder mig om, knölar till kudden i hopp om att hitta en ställning som kommer inbjuda till sömn. Tröttheten ligger som en blöt filt över mig, den tynger ner mig och jag känner den rent fysiskt. Ett tryck över bröstkorgen, en värk i kroppen som skapar en än värre frustration. Utmattningen bjuder in tårarna, frustrationen över att han har hittat sömnen så snabbt och inte kunnat svara på mina frågor. Monstren kliver fram ur garderoben och upp från utrymmet under soffan, letar sig in bland frågorna och skapar scenarion jag inte vill möta, får mig att ifrågasätta allt det som nyss kändes så tryggt. Fokuserar på alla de praktiska problem som finns där, men som i vaket  tillstånd göms av glädjen.

Mitt i detta dyker alternativet upp. Den där som inte för med sig alla dessa obesvarade frågor, en annan som kan skänka en trygghet, en självklarhet. Hur vet man att det är rätt val man gjort? Om jag visste utgången redan nu skulle jag då agera annorlunda? Skulle jag kunna bespara mig ett krossat hjärta och brustna förhoppningar? Spelar det någon roll? Jag vet ju att jag är där jag vill vara nu. Sakta smyger sig den insikten in i medvetandet, motar bort farhågorna och får monstren att fly tillbaka till sina skrymslen. Sömnen kommer krypande och den andra får se sig besegrad den här gången.

Och frågorna som uttalades där i mörkret? De besvaras många timmar senare, de ligger kvar i hans medvetande när jag vaknar och jag stärks ytterligare i mitt val.

Men vänta nu, är det verkligen i hans våld jag befinner mig? Han är precis lika låst som jag. Snarare är vi båda fångatagna av en känsla, fast i dess våld och benägna att njuta av denna underkastelse till fullo. Förälskelsen har oss i sitt ljuva grepp och de uppoffringar i form av missad sömn, begränsad social kontakt med omvärlden och sneda blickar från vänner som försakas under denna fas är lätta att rättfärdiga för oss båda. Min undran är när övergår det från njutning till en känsla av begränsning? Måste det göra det? Går det att hitta en balans där man hänger sig totalt? Där man godkänner känslans våldförelse på ens autonomitet, men ändå klarar av att existera som en egen varelse. Där ens beroende förstärker individen och man kan fortsätta att befinna sig i denna trollbundenhet. Där man tillåter känslan att ha en helt i sitt grepp, fast i dess våld, men bevarar sin egna individ och ger sig möjlighet att inte kompromissa bort sin egen kärna. Eller är det att försöka lura sig själv, att både äta kakan och ha den kvar?

Men så åter till köket senare på kvällen. Mitt i en konversation tystnar jag och den här gången är igenkänningen på en helt annan nivå. Jag förflyttas till en spelning någon gång runt 98-99, jag bredvid mina två vänner mitt i en svettig massa av anonyma kroppar, våra ögon som möts och en enorm delad glädje över musiken och närvaron. När vi ramlar ut från stället någon timme senare så kan inget få oss att sluta le och skratta högt. Våra kroppar kyls snabbt ner av den kalla Stockholmsnatten men det märker vi knappt av, vi är fortfarande kvar där framför scenen. E behöver bara börja nynna på någon av låtarna för att jag och B ska börja dansa och sjunga med där vi går hemåt genom parken.

Följande helg sitter jag i en annan väns vardagsrum och återberättar känslan som jag fick av just de där tonerna som spelades upp under 90-talsfesten och hon förstår precis. Vi gör liknande associationer, våra minnen är så starkt kopplade till det bandet och en viss person i vår närhet att vi bara behöver nämna bandnamnet så får vi en sorgsen blick och ett stort behov av att hålla om varandra och trösta. En enorm saknad sprider sig i våra kroppar och en vetskap om att vi aldrig kommer få dela det minnet med honom igen. Samtidigt en enorm glädje för vi kan inte annat än att till slut le, för musiken påminner oss om den glädje som den gav honom och den glädje som den fortfarande skänker oss. Ett minne som är så otroligt fysiskt, som känns i hela kroppen och måste få utlopp på något sätt. Så vi står där och håller om varandra och skrattar mellan tårarna, ett otroligt varmt och skönt skratt som släpper ut alla känslorna, förstärker den delade upplevelsen och får oss att vilja studsa runt till musiken än en gång.

Samtidigt har det varit två veckor av nya insikter på ett rent känslomässigt plan, kaos på så många sätt, men även trygghet i att när jag lyssnar på magkänslan så hittar jag kanske rätt till slut. Utvärderande av att jag inte kan få möjligheten att bedöma världen i form av svart/vita sanningar, allt är gråskalor och jag måste bara lära mig navigera genom den dimman. Lita mera på mig själv och inte låta saker växa och få enorma proportioner utan ta tag i problemen på en gång. Även inse mina begränsningar – trodde verkligen att jag hade lärt mig det men så verkar inte vara fallet.

Men jag är även rädd för min egen ärlighet av en annan orsak. Jag är rädd att jag ska skrämma iväg de jag har nära mig, att om jag verkligen visar vem jag är så finns det risk att folk drar sig undan. Varför stanna kvar när det finns så mycket svaghet och så mycket att bli skrämd av. Och jag har fått det bekräftat att jag skrämmer, att vänner som står mig nära har så svårt att förstå för att de inte ens kan föreställa sig de tankar som jag bär på. Jag förstår att det skrämmer, det måste vara så svårt att hantera, att inte veta hur man kan hjälpa och känna en rädsla på grund av det. Att sitta och hålla om någon som skakar av tårar och knappt klarar av att andas men inte veta om man når fram. Men det hjälper att bara finnas där, att sträcka ut en hand och röra vid mig, hålla om mig och förklara att det är okej att vara svag. Att jag inte drar med mig alla ner i skiten. Att jag är älskad även när det känns som allt rämnar runt mig och jag blir tvungen att erkänna att jag får börja om, att jag tagit mig vatten över huvudet. Och att de krav jag har på mig inte finns hos dem, att jag har vännerna kvar runt mig igenom allt. Och att de finns de som inte sviker även när jag har tappat allt hopp. Som sträcker ner handen och sakta, sakta lyfter mig upp, ger mig lite styrka så jag klarar resten av stegen uppåt själv. När jag är redo. Och som får mig att inse att ärligheten är bra, det är min förmåga att förklara hur jag mår som ger mig möjligheten att ta mig loss.

Under förmiddagen hade vi haft en oerhört givande diskussion kring öppenhet och nätneutralitet över äppelkaka i Isobels trygga kök. Under den diskussionen kom vi fram till saker som vi alla på något sätt ansåg ligger i centrum för diskussionen, men vi insåg också att vi inte har helt klart hur dessa principer för öppenhet ska kunna säkerställas. Det är inte säkert att marknaden klarar av det själv, mycket på grund av problem med antimarknader och, med det jag ser som ett stort problem, att för att marknaden ska klara av detta så krävs det användare med full insyn som gör informerade val. Men det är inte heller säkert att regleringar är rätt väg att välja, problemet där ligger i att vi i så fall kommer försöka reglera något som vi ännu inte vet vad det är, internet utvecklas icke-linjärt med en sådan hög hastighet att regleringar vi applicerar idag kan vara helt irrelevanta och hämmande redan inom något år. Med dessa tankar i huvudet klev jag alltså upp där framför kostymerna och visst fick jag en hel del av det jag ämnade säga sagt, Pontus och Anders fick fram än mer av det som jag anser vara viktigt: internet som medborgarverktyg, som kommunikationsredskap och som samhällsförvandlare samt som en del i demokratiseringsprocesser istället för en marknad där vi enbart agerar som kunder.

Men det fanns ju så mycket mer att säga, det är ett ämne som kan diskuteras i timmar och som jag tror behöver diskuteras i timmar med alla representanter så att vi lär oss förstå de olika utgångspunkterna vi har. Så operatörerna och myndigheterna lär sig se internet så som användarna ser det: som något som innebär en frihet, som ger en valfrihet och en möjlighet att verkligen utnyttja människors lika värde – vi har (eller borde ha) tillgång till denna infrastruktur där vi kan göra oss hörda, där vi kan komma med innovationerna och idéerna. Men även att vi användare lär oss förstå operatörernas tekniska begränsningar, att vi förstår att total neutralitet i hur paket behandlas i rören kan vara en omöjlighet för då får vi ett nät som vi inte kommer kunna använda, då kan vi tänkas begränsa förmågan för vissa applikationer att uppnå en sådan kvalitet av vi är intresserade av att använda dem och samhällsfunktioner kan bli omöjliga att upprätthålla.

Så jag försöker se onsdagens seminarium som en utgångspunkt för det fortsatta samtalet och min frustration över att inte fått fram alla tankar som finns och att hamna i den marknadsjargong som så genomsyrade hela tillställningen är ursäktat, för det kommer finnas möjlighet att fortsätta samtalen, det här är bara början.