Helt plötsligt finner jag mig trollbunden av en annan människas röst. Hans andetag och tangentknatter som når mig genom datorns hörlursuttag har mig fångade i någon slags drömlik existens. Jag har inte längre någon koll på dygnets timmar, sover när jag får en chans och vaknar av att hans fingrar frenetiskt hamrar ner tangenterna i ett rum någon annanstans, ljudet fortplantar sig genom mitt skallben och jag vaknar sakta till. Att upptäcka att skype har kopplat ner sig under min sömn och att jag ej längre har direkt tillgång till hans tankar och funderingar får mig att frenetiskt invänta timmarna tills han dyker upp igen och får mitt ansikte att mjukna av ett stort leende. Jag är en fånge, fast i hans våld.
Men vänta nu, är det verkligen i hans våld jag befinner mig? Han är precis lika låst som jag. Snarare är vi båda fångatagna av en känsla, fast i dess våld och benägna att njuta av denna underkastelse till fullo. Förälskelsen har oss i sitt ljuva grepp och de uppoffringar i form av missad sömn, begränsad social kontakt med omvärlden och sneda blickar från vänner som försakas under denna fas är lätta att rättfärdiga för oss båda. Min undran är när övergår det från njutning till en känsla av begränsning? Måste det göra det? Går det att hitta en balans där man hänger sig totalt? Där man godkänner känslans våldförelse på ens autonomitet, men ändå klarar av att existera som en egen varelse. Där ens beroende förstärker individen och man kan fortsätta att befinna sig i denna trollbundenhet. Där man tillåter känslan att ha en helt i sitt grepp, fast i dess våld, men bevarar sin egna individ och ger sig möjlighet att inte kompromissa bort sin egen kärna. Eller är det att försöka lura sig själv, att både äta kakan och ha den kvar?
Det är tyst här, väldigt tyst. Jag hittar inte orden, jag kan inte formulera mig. Men jag känner inte heller något större behov av att skriva. Visst, jag kommunicerar fortfarande. Twitter och irc utsätts fortfarande för mitt funderande och analyserande och babblande. Men det är korta brottstycken, det är delar av mitt liv som hinner flyta upp till ytan, hinner konkretiseras till ord innan tanken fylls av något annat. Det är helt okej att det är så här nu. Jag vet varför. Men visst saknar jag orden, saknar när det värker i fingrarna och hjärna rusar för att den har så mycket att säga. När den är nära att explodera av allt som vill ut. Nu är det istället mitt bröst som är nära av explodera. Som fylls upp och tänjs till bristningsgränsen. Jag sover knappt alls längre. Det behövs inte. Vet inte hur länge det håller så här, men för nu njuter jag bara av tystnaden.
Sitter i vännens kök och hör låt efter låt från 90-talet spelas upp ute i vardagsrummet. Vi har suttit och petat in nya låtar i listan hela dagen och tjuvlyssnat lite och jag har pipit till av igenkänning på var och varannan, känt igen artisten och studsat upp och ner i soffan av någon slags tonårskänsla, odefinierbar men det var väl de flesta känslor under den tiden.
Men så åter till köket senare på kvällen. Mitt i en konversation tystnar jag och den här gången är igenkänningen på en helt annan nivå. Jag förflyttas till en spelning någon gång runt 98-99, jag bredvid mina två vänner mitt i en svettig massa av anonyma kroppar, våra ögon som möts och en enorm delad glädje över musiken och närvaron. När vi ramlar ut från stället någon timme senare så kan inget få oss att sluta le och skratta högt. Våra kroppar kyls snabbt ner av den kalla Stockholmsnatten men det märker vi knappt av, vi är fortfarande kvar där framför scenen. E behöver bara börja nynna på någon av låtarna för att jag och B ska börja dansa och sjunga med där vi går hemåt genom parken.
Följande helg sitter jag i en annan väns vardagsrum och återberättar känslan som jag fick av just de där tonerna som spelades upp under 90-talsfesten och hon förstår precis. Vi gör liknande associationer, våra minnen är så starkt kopplade till det bandet och en viss person i vår närhet att vi bara behöver nämna bandnamnet så får vi en sorgsen blick och ett stort behov av att hålla om varandra och trösta. En enorm saknad sprider sig i våra kroppar och en vetskap om att vi aldrig kommer få dela det minnet med honom igen. Samtidigt en enorm glädje för vi kan inte annat än att till slut le, för musiken påminner oss om den glädje som den gav honom och den glädje som den fortfarande skänker oss. Ett minne som är så otroligt fysiskt, som känns i hela kroppen och måste få utlopp på något sätt. Så vi står där och håller om varandra och skrattar mellan tårarna, ett otroligt varmt och skönt skratt som släpper ut alla känslorna, förstärker den delade upplevelsen och får oss att vilja studsa runt till musiken än en gång.
De senaste två veckorna har varit ett enormt virrvarr av känslor och aktivitet. En mix av välbehövlig vila i en enorm bäddsoffa i en trygg lägenhet på Söder med kattgos och stora tekoppar och samtidigt intensiv aktivitet i form av seminarium på Rosenbad och konferens på Internetdagarna. Jag har en hel mängd anteckningar som jag ska sätta in i något slags sammanhang och förhoppningsvis få ut lite tankar kring, men jag låter intrycken smälta lite och läser in mig på alla de sidor jag blivit tipsad om och alla spännande projekt som har kommit in i mitt synfält. Internetdagarna var givande dels för att Juliagruppen fick så mycket positiv respons, dels för att ämnena som togs upp var intressanta och i de flesta fall kändes som språngbrädor som kastade en in i nya diskussioner, men också mycket för de kontakter som knöts under de intensiva dagarna. Jag har t.ex. redan sett effekterna av att Daniel Westman börjat twittra. En sån enkel handling men som redan skapar nya kontaktytor.
Samtidigt har det varit två veckor av nya insikter på ett rent känslomässigt plan, kaos på så många sätt, men även trygghet i att när jag lyssnar på magkänslan så hittar jag kanske rätt till slut. Utvärderande av att jag inte kan få möjligheten att bedöma världen i form av svart/vita sanningar, allt är gråskalor och jag måste bara lära mig navigera genom den dimman. Lita mera på mig själv och inte låta saker växa och få enorma proportioner utan ta tag i problemen på en gång. Även inse mina begränsningar – trodde verkligen att jag hade lärt mig det men så verkar inte vara fallet.
Häromveckan skrev jag om vad jag behöver och önskar: närhet, öppenhet och ärlighet. Sen dess har jag funderat vidare på just ärligheten. Ärlighet för mig hänger starkt samman med kommunikation. Förmågan att klargöra för andra vad jag känner, att fråga rätt ut istället för att låta mina tankar skapa monster och värsta tänkbara scenarion, att säga som det är istället för att glida med svaren och hoppas att det löser sig ändå. Men samtidigt är jag livrädd för ärligheten, så rädd för att visa hur sårbar jag är innerst inne. Att visa mig svag. Och svaghet i mig själv är det jag skäms nästan mest för. Istället gömmer jag mig bakom den glada masken, ler och svarar att allt är bra. Trycker undan pressen, stressen och ångesten. Tills det har byggts upp så pass mycket att det måste välla ut på något sätt, oftast ett så destruktivt sätt som möjligt. Hur kan jag då begära ärlighet från andra när jag uppenbarligen har så svårt för det själv?
Men jag är även rädd för min egen ärlighet av en annan orsak. Jag är rädd att jag ska skrämma iväg de jag har nära mig, att om jag verkligen visar vem jag är så finns det risk att folk drar sig undan. Varför stanna kvar när det finns så mycket svaghet och så mycket att bli skrämd av. Och jag har fått det bekräftat att jag skrämmer, att vänner som står mig nära har så svårt att förstå för att de inte ens kan föreställa sig de tankar som jag bär på. Jag förstår att det skrämmer, det måste vara så svårt att hantera, att inte veta hur man kan hjälpa och känna en rädsla på grund av det. Att sitta och hålla om någon som skakar av tårar och knappt klarar av att andas men inte veta om man når fram. Men det hjälper att bara finnas där, att sträcka ut en hand och röra vid mig, hålla om mig och förklara att det är okej att vara svag. Att jag inte drar med mig alla ner i skiten. Att jag är älskad även när det känns som allt rämnar runt mig och jag blir tvungen att erkänna att jag får börja om, att jag tagit mig vatten över huvudet. Och att de krav jag har på mig inte finns hos dem, att jag har vännerna kvar runt mig igenom allt. Och att de finns de som inte sviker även när jag har tappat allt hopp. Som sträcker ner handen och sakta, sakta lyfter mig upp, ger mig lite styrka så jag klarar resten av stegen uppåt själv. När jag är redo. Och som får mig att inse att ärligheten är bra, det är min förmåga att förklara hur jag mår som ger mig möjligheten att ta mig loss.
