Genom huden

Min tunna hud är inget försvar. Där finns inga taggar som skyddar, inga fjädrar som skyler eller fjäll som låter vattnet rinna av. Känslorna tär rakt igenom. Ett felriktat ord kan hugga upp ett sår så stort att man aldrig tror det ska läka. En påminnelse om en tragedi så ofattbar. Ett minne av påhittad otillräcklighet. De enda försvar jag känner är tårar och ord. Tårar som bryter ner alla försvar. Hårda ord som biter tillbaka, som slåss och river sönder den andra mer än de någonsin menar. Eller rena ord, orden som letar sig ut här, som förklaringar, avväpnade och utlämnade till sig själva. Formuleringar som letar sig upp till ytan, lägger sig som en hinna på huden. Bildar ett tillfälligt försvar, låter trycket lätta en smula. Skapar balans genom att tankar får lämna kroppen. En utjämningsprocess av känslopåverkan.

Posted in funderingar, personligt | Tagged , , | 4 Comments

Printemps


För bara några dagar sen hade träden stora svällande mörkrosa knoppar med en endaste utslagen blomma. Igår när jag kom runt hörnet och såg vad regnet som drog förbi under helgen hade lämnat efter sig blev jag nästan matt av glädje. Rosa, nätta blommor pryder varenda lite gren av träden och har förvandlat de kalla mörka stammarna till mjuka moln av växtlighet.

Fortsätter sedan ner till den lilla ån och möts av en stig som slingrar sig fram mellan vattnet och små kolonilotter. Påskliljorna har börjat blomma på en av lotterna och ägaren har förberett jorden i prydliga rader. Min namne Veronika växer utmed stigen, tillsammans med andra små blommor vars namn mamma säkert lärt mig men som försvunnit in bland all annan information som flyter runt i hjärnan. Mitt på den stora gräsytan där man alltid möter en hund eller två står nu blommande fruktträd och på andra sidan ån har arbetet börjat på fältet med vinrankorna. Vänder sedan åter in mot byn och möts av kyrkklockornas dova toner och gyllene buskar i varje trädgård.


Dofter slår emot en. Fuktig jord som värms upp av solen. Söta toner från frukträdens blommor och något friskt, ogreppbart som regnet lämnat efter sig. Återvänder till den lilla lägenheten och bubblar av energi. Leendet jag bär på ansiktet efter en av dessa promenader smittar av sig och förgyller resten av kvällen.

Posted in en dag | Tagged , , , | 7 Comments

Precis som ni

Så mycket tanketid jag har ägnat åt att önska vara som alla de andra, speciellt under tonåren (har vi väl alla inser jag). Men även önskat vara normal. På senare år önskat att jag inte drogs med de tankespöken som lämnar mig sömnlös natt efter natt, som hindrar mig att fungera när jag måste, som fått mig att knapra piller, att spendera timmar i terapi, förlita mig på FK och rispa mig blodig med tankar om uppgivenhet, meningslöshet och en tappad tro och tillit till det mesta.

Jag har letat efter de där som tror sig ha hittat lugnet, de där som sett förbi livets meningslöshet och hittar rätt på något sätt. Jag har trott de fanns där ute och avundats dem något som varit så ogreppbart för mig själv.

Idag låter jag plötsligt tankarna vandra runt bland alla dem jag känner, alla dem jag har kommit i kontakt med på något vis, de som står mig när och de som jag bara lärt känna på ytan. Och det slår mig att jag vet inte en enda människa som inte har demoner att brottas med. Dessa mörka monster som bor under sängen, gömda i garderoben eller kanske väldigt tydligt närvarande på kroppen i form av ärr, hopsjunkna axlar eller en blick som tappat gnistan. De tar sig väldigt olika former hos oss alla och påverkar oss i olika grad, men nog finns det där hos var och en.

Det ger mig hopp. Inte för att jag önskar olycka eller ångest till någon medmänniska, men för att det uppenbarligen går alldeles utmärkt att leva med dessa tankar. Ni runt mig som ler och skrattar varje dag trots de personliga krigen ni för inom er, visar mig att jag trots allt är som alla andra. Jag är normal, bara inte den normaliteten som jag förväntat mig och letat efter hela livet. Vi människor är bara alldeles för duktiga på att dölja det som vi tror vara svagheter för varandra.

Posted in funderingar, personligt | Tagged , , , | 3 Comments

Som ett såll

Börjar kanske känna mig själv lite bättre. Efter att i månader ha klickat på ALLA intressanta länkar som dyker upp på twitter och irc, finner jag mig själv nu först tänka efter om det faktiskt är ett ämne som jag orkar engagera mig i. Kommer jag verkligen ha tid att läsa den där nedrans länken innan webbläsaren kraschar av för många öppna flikar? Jag sållar, jag sorterar, jag strukturerar. De länkar som faktiskt är relevanta för projekt samlar jag nu helt plötsligt i paddor för att kunna läsa när det är dags för det. Jag stuvar självklart fortfarande undan informationen någonstans i huvudet för när ämnet tas upp någon annanstans minns jag att det nämnts tidigare och jag har ett hum om var jag ska leta om jag känner att det då behövs. Men informationsstressen har lagt sig. Jag behöver inte läsa allt som sägs, jag behöver inte vara med överallt samtidigt på en gång NU.

Posted in funderingar, personligt | Tagged , , , | 3 Comments

Igenkänning – eller hur Twitter gör mig mindre ensam

Det har skrivits lite olika texter om Twitter och hur det används de senaste dagarna. Intensifier transkriberar det han uttryckte i P3, Mattias Boström analyserar hur han och Piratförlaget använder det och @klang67 (han presenterar mig som @lillmacho så jag kör på samma stil) skrev nyligen i GP om farorna med att missförstå hur Twitter kan användas.

Själv har jag en annan vinkel på Twitters storhet. På ett mer personligt plan. Jag har sett hur väl det kan användas för att sprida budskap, inte minst under Iran, och jag kan tycka att både Göran Hägglund och Gudrun Schyman utnyttjar det som ett smart verktyg för att kommunicera med sina potentiella väljare. Men det stora med Twitter för mig är hur det visar mig vad andra tänker och gör. Jag får höra sådant som jag aldrig annars skulle ha fått insikt i och det ger mig en känsla av att jag inte är så ensam.

Babblet som strömmar ut från alla de jag följer ger mig små detaljer om folks vardagsliv. I många fall ett censurerat, tillspetsat eller genomtänkt fyndigt vardagsliv, men i andras fall en blick rakt in i vad de tänker för stunden, hur de reagerar på nyheter som når dem och händelser som de ramlar rakt in i. Det kan ses som ointressant att någon är galet nervös över en första date, trött på grannarnas eviga klinkande på pianot, fast i ett möte på jobbet, mitt i klädpanik för jobbintervju, ja listan kan göras evighetslång. Men det skänker mig en känsla av tillhörighet, av att jag inte är ensam med de där små nojjorna eller tankarna.

Och det ger mig tryggheten att veta att när jag twittrar ut min ångest över saknade framtidsplaner och allmän livsförvirring så kommer jag få svar. För visst hade jag det i bakhuvudet när jag satt på vagnen idag med ögonen fyllda till brädden av paniktårar och skrev min lilla tweet om min förvirring. Min erfarenhet från de senaste året med Twitter och de jag lärt känna därigenom var att jag inte är ensam med dessa tankar, även om det är precis så det kan kännas när man sitter där. Och det fick jag snabbt bekräftat, svaren strömmade in  och skänkte mig ett lugn som jag så innerligt behövde tidigare idag. Visst det kan ses som beräknande att jag fiskade efter sympati och gemenskap, men det handlar mer om en visshet att de tankar och funderingar jag bär på delas av andra.

Precis det är vad jag ser som Twitters storhet, att jag har fått en insikt i andra människors liv. En insikt som gör det lättare för mig att leva mitt. Jag syftar nu inte enbart på de som jag följer och som jag vet tänker liknande som mig, som delar samma åsikter eller samma erfarenheter. Jag får ut precis lika mycket, om inte mer, av de nya tankar och liv som jag stöter på och får ta del av. Det viktiga för mig är att jag ser att även ni andra är mänskliga. Och kanske framförallt att jag själv är det.

Posted in ogreppbart | Tagged , , , | 6 Comments