Men så åter till köket senare på kvällen. Mitt i en konversation tystnar jag och den här gången är igenkänningen på en helt annan nivå. Jag förflyttas till en spelning någon gång runt 98-99, jag bredvid mina två vänner mitt i en svettig massa av anonyma kroppar, våra ögon som möts och en enorm delad glädje över musiken och närvaron. När vi ramlar ut från stället någon timme senare så kan inget få oss att sluta le och skratta högt. Våra kroppar kyls snabbt ner av den kalla Stockholmsnatten men det märker vi knappt av, vi är fortfarande kvar där framför scenen. E behöver bara börja nynna på någon av låtarna för att jag och B ska börja dansa och sjunga med där vi går hemåt genom parken.

Följande helg sitter jag i en annan väns vardagsrum och återberättar känslan som jag fick av just de där tonerna som spelades upp under 90-talsfesten och hon förstår precis. Vi gör liknande associationer, våra minnen är så starkt kopplade till det bandet och en viss person i vår närhet att vi bara behöver nämna bandnamnet så får vi en sorgsen blick och ett stort behov av att hålla om varandra och trösta. En enorm saknad sprider sig i våra kroppar och en vetskap om att vi aldrig kommer få dela det minnet med honom igen. Samtidigt en enorm glädje för vi kan inte annat än att till slut le, för musiken påminner oss om den glädje som den gav honom och den glädje som den fortfarande skänker oss. Ett minne som är så otroligt fysiskt, som känns i hela kroppen och måste få utlopp på något sätt. Så vi står där och håller om varandra och skrattar mellan tårarna, ett otroligt varmt och skönt skratt som släpper ut alla känslorna, förstärker den delade upplevelsen och får oss att vilja studsa runt till musiken än en gång.