I onsdags kväll lyssnade jag på Elin Grelssons föredrag Med kroppen som slagfält – om självskadebeetende och ätstörningar (som jag kan rekommendera till alla som på något sätt möter ungdomar genom arbete eller frivilliga uppdrag). Jag sitter och duckar, gömmer mig bakom kvinnan framför mig så jag inte ska behöva möta Elins ögon medan hon pratar. För jag vet att om jag gör det kommer det brista helt, det är svårt nog för mig nu, tårarna strömmar ner för kinderna under stora delar av föredraget. Och jag vill inte heller störa Elin i hennes koncentration, för det här är något hon gör så bra. Hon talar så tydligt om sina upplevelser och hon svarar så genomtänkt på de frågor som dyker upp. Även om jag inte hade känt igen mig i vissa av upplevelserna och känslorna hoppas jag att hon hade berört mig. Jag är glad att hon tar sig tid och vågar prata – för det här är en viktig debatt, det är en fråga som måste lyftas upp ur de trista spår som den nu fastnat i och fokusera på de bakomliggande orsakerna till att unga tar till drastiska metoder för att visa att något är fel. Där ska fokus läggas: red ut och ge stöd tidigt nog, inte bara behandla symptomen när de har dykt upp och ofta gått alldeles för långt.

Medan Elin pratar och jag gömmer mig, plitar jag också flera sidor i anteckningsblocket fulla med tankar och minnen. Hennes ord väcker tankar om prestationsångest, om hur destruktiva mönster förstärks genom att det är dessa handlingar som ger beröm, som ger mig tillfälle att sola mig i komplimanger. Jag påminns också om den där känslan av att behöva dölja hur jag egentligen mår för att dels skulle det förstöra den fina fasaden av att allt är bra och jag skulle visa mig svag, och dels skulle det innebära att jag orsakar ett problem, att jag skulle vara till besvär. Och det passar inte in i den bilden jag har lärt mig om hur man ska uppföra sig: man ska inte ta plats, man ska vara duktig och lydig och helst inte märkas. Om jag kommer indragande med all min ångest och det virrvarr av kaos som finns inne i mig kraschar allt. Det får inte plats i min världsbild och i den bild av mig själv som jag har byggt upp inför alla andra. Jag är den evigt glada, den som är lätt att umgås med och som anpassar sig. Så jag gömmer allt istället. Låter ångesten riva i mig. Låter blicken glida mot handlederna och fundera på om det är vägen ut. Misshandlar min kropp genom att undvika mat, för känslan av hunger är så skön, det är en smärta jag kan relatera till, inte som smärtan inom mig. Det förhållningssätt till mat och kroppsideal som Elin pratar om, och som till viss del drivit fram hennes ätstörningar, är inget jag känner igen från min barndom. Vi fick i och för sig inpräntat i oss att man var duktig om man åt upp, men det var mer fokus på bestraffning – om du inte äter upp får du ingen efterrätt – det klassiska sättet att få barn att äta sina grönsaker, så när jag inte äter sätter jag mig upp mot det som är förväntat av mig. Det eviga klagandet minns jag också: farmor som påpekar gång på gång – du äter ju som en sparv, du som är så tunn, du måste bli bättre. En evig känsla att inte riktigt vara bra nog.

Men det minne som flyter upp tydligast i relation till mat är de eviga dispyterna vid middagsbordet, ja inte bara där så klart men ofta var det där de urartade. Det ständiga tjafset, de där diskussionerna som var helt onödiga att ta upp för det var givet att de skulle sluta i oenighet, försöken att provocera, att driva fram ett bråk. Och varenda fredagsmiddag som slutade med tårar och att dörren till mitt tonårsrum drämdes igen med en hård smäll. Jag som kände mig förrådd och hatad, fortsatt höjda röster nerifrån köket, med mamma som anklagade pappa och tyckte det hela var onödigt, mitt i allt jag som kände att det var jag som provocerat fram konfrontationen. Det är så här diskussioner har fungerat i mitt liv väldigt länge, det har inte funnits något mellanting, i alla fall inte med pappa – det har varit dragna svärd från första sekund och striden har slutat med att jag gömt mig under täcket med tårarna strömmande ner för kinderna. Och så här ser jag på något plan att alla diskussioner ska sluta.

Så när jag kommer hem efter föredraget i onsdags och ser att bloggbeefen mellan Isabelle, Isobel och Julia har skapat en galen mängd kommentarer som det börjar gå en hel massa troll i slår jag bakut. När folk försöker förklara skillnaden mellan en konflikt och en diskussion kan jag förstå det rent intellektuellt och se att det är nyttigt med den ena och inte den andra, men känslomässigt är det ett enda gytter. Jag är konflikträdd, men jag älskar att diskutera. Jag börjar grina när vänner bråkar om saker som jag inte ens är involverad i, jag klarar inte av höjda röster, men kan dra en diskussion till sin spets bara för att se hur den andra personen resonerar. Jag älskar internet mycket just p.g.a. att där främjas samtalet, allt kan bli ett hett samtalsämne och man kan gå från högt till lågt och sen åter utan att någon reagerar på det. Meningsskiljaktigheter skapar snarast ett intressant klimat där de flesta är beredda att lyssna och kanske lära sig av varandra. Men det drar även fram problem med folk som väljer att missförstå, som är rent elaka i kommentarsfält och som trollar bara för trollandet skull. Och det förminskar diskussionen, det drar ned den till nivån där mina familjemiddagar i tonåren slutade: med skrik och igensmällda dörrar och en familj som faktiskt skadades av dessa eviga vredesutbrott. Jag hanterar det precis så som jag gjorde då, jag slänger igen dörren och gömmer mig under täcket. Men nu gör jag det genom att fly internet en liten stund, gosa med katter, glo på tv, dricka glögg, få uttrycka precis vad som dyker upp i huvudet utan att behöva bli analyserad och drömma upp galna planer om vad man kan odla i en liten lägenhet och bara vara mig själv helt kravlöst och sen återvända hem i regnet med ett lättat sinne.