Samtidigt den där ilskan. Ilskan över att jag är så svag, att det alltid slutar i tårar. Att jag inte kan argumentera lugnt och sansat, utan det känslomässigt svaga. Att ilskan inte vet någon annan utväg än genom tårar som sprutar.

Så många år som spenderats med tårfloder konstant över kinderna. De ensamma promenaderna i mina nyköpta Gettagrips med kassettbandspelaren fylld med musik kopierad från bibliotekets CD-samling. Kvällarna framför Cityakuten, Ensamma hemma och Felicity då jag och syster satt i varsin ände av vardagsrummet, hulkande medan salta droppar sakta rann över våra ansikten. Vi visste båda att den andra grät, men dolde det ändå för varandra. Tv-tårarna var veckans inplanerade stresshantering, en timme av accepterad gråt då allt som jag samlat på mig inombords fick komma ut, ventilen som skapade balans.

Den fula gråten, den som ångesten driver fram, när hela kroppen skakar och andetagen hackas fram snarare än sker per automatik. När naglarna trycks in i handflatan, in i armarnas tunna skinn, när smärta är det enda som påminner mig att andas.

Och de lugna tårarna som väller fram oavsett var jag är. De som gör de andra passagerarna på vagnen nervösa och får dem att titta åt ett annat håll. De tårar som skrämmer vännerna då de inte har någon förklaring. Som väller fram av ren utmattning, som torkas bort med handryggen när jag når Brunnsparken och egentligen borde kliva av vagnen. Istället syns de som intorkade rännilar när 11:an mot Saltholmen dyker upp och jag återvänder hem till lägenheten.

Jag har letat efter de där som tror sig ha hittat lugnet, de där som sett förbi livets meningslöshet och hittar rätt på något sätt. Jag har trott de fanns där ute och avundats dem något som varit så ogreppbart för mig själv.

Idag låter jag plötsligt tankarna vandra runt bland alla dem jag känner, alla dem jag har kommit i kontakt med på något vis, de som står mig när och de som jag bara lärt känna på ytan. Och det slår mig att jag vet inte en enda människa som inte har demoner att brottas med. Dessa mörka monster som bor under sängen, gömda i garderoben eller kanske väldigt tydligt närvarande på kroppen i form av ärr, hopsjunkna axlar eller en blick som tappat gnistan. De tar sig väldigt olika former hos oss alla och påverkar oss i olika grad, men nog finns det där hos var och en.

Det ger mig hopp. Inte för att jag önskar olycka eller ångest till någon medmänniska, men för att det uppenbarligen går alldeles utmärkt att leva med dessa tankar. Ni runt mig som ler och skrattar varje dag trots de personliga krigen ni för inom er, visar mig att jag trots allt är som alla andra. Jag är normal, bara inte den normaliteten som jag förväntat mig och letat efter hela livet. Vi människor är bara alldeles för duktiga på att dölja det som vi tror vara svagheter för varandra.

Själv har jag en annan vinkel på Twitters storhet. På ett mer personligt plan. Jag har sett hur väl det kan användas för att sprida budskap, inte minst under Iran, och jag kan tycka att både Göran Hägglund och Gudrun Schyman utnyttjar det som ett smart verktyg för att kommunicera med sina potentiella väljare. Men det stora med Twitter för mig är hur det visar mig vad andra tänker och gör. Jag får höra sådant som jag aldrig annars skulle ha fått insikt i och det ger mig en känsla av att jag inte är så ensam.

Babblet som strömmar ut från alla de jag följer ger mig små detaljer om folks vardagsliv. I många fall ett censurerat, tillspetsat eller genomtänkt fyndigt vardagsliv, men i andras fall en blick rakt in i vad de tänker för stunden, hur de reagerar på nyheter som når dem och händelser som de ramlar rakt in i. Det kan ses som ointressant att någon är galet nervös över en första date, trött på grannarnas eviga klinkande på pianot, fast i ett möte på jobbet, mitt i klädpanik för jobbintervju, ja listan kan göras evighetslång. Men det skänker mig en känsla av tillhörighet, av att jag inte är ensam med de där små nojjorna eller tankarna.

Och det ger mig tryggheten att veta att när jag twittrar ut min ångest över saknade framtidsplaner och allmän livsförvirring så kommer jag få svar. För visst hade jag det i bakhuvudet när jag satt på vagnen idag med ögonen fyllda till brädden av paniktårar och skrev min lilla tweet om min förvirring. Min erfarenhet från de senaste året med Twitter och de jag lärt känna därigenom var att jag inte är ensam med dessa tankar, även om det är precis så det kan kännas när man sitter där. Och det fick jag snabbt bekräftat, svaren strömmade in  och skänkte mig ett lugn som jag så innerligt behövde tidigare idag. Visst det kan ses som beräknande att jag fiskade efter sympati och gemenskap, men det handlar mer om en visshet att de tankar och funderingar jag bär på delas av andra.

Precis det är vad jag ser som Twitters storhet, att jag har fått en insikt i andra människors liv. En insikt som gör det lättare för mig att leva mitt. Jag syftar nu inte enbart på de som jag följer och som jag vet tänker liknande som mig, som delar samma åsikter eller samma erfarenheter. Jag får ut precis lika mycket, om inte mer, av de nya tankar och liv som jag stöter på och får ta del av. Det viktiga för mig är att jag ser att även ni andra är mänskliga. Och kanske framförallt att jag själv är det.

Medan Elin pratar och jag gömmer mig, plitar jag ocksÃ¥ flera sidor i anteckningsblocket fulla med tankar och minnen. Hennes ord väcker tankar om prestationsÃ¥ngest, om hur destruktiva mönster förstärks genom att det är dessa handlingar som ger beröm, som ger mig tillfälle att sola mig i komplimanger. Jag pÃ¥minns ocksÃ¥ om den där känslan av att behöva dölja hur jag egentligen mÃ¥r för att dels skulle det förstöra den fina fasaden av att allt är bra och jag skulle visa mig svag, och dels skulle det innebära att jag orsakar ett problem, att jag skulle vara till besvär. Och det passar inte in i den bilden jag har lärt mig om hur man ska uppföra sig: man ska inte ta plats, man ska vara duktig och lydig och helst inte märkas. Om jag kommer indragande med all min Ã¥ngest och det virrvarr av kaos som finns inne i mig kraschar allt. Det fÃ¥r inte plats i min världsbild och i den bild av mig själv som jag har byggt upp inför alla andra. Jag är den evigt glada, den som är lätt att umgÃ¥s med och som anpassar sig. SÃ¥ jag gömmer allt istället. LÃ¥ter Ã¥ngesten riva i mig. LÃ¥ter blicken glida mot handlederna och fundera pÃ¥ om det är vägen ut. Misshandlar min kropp genom att undvika mat, för känslan av hunger är sÃ¥ skön, det är en smärta jag kan relatera till, inte som smärtan inom mig. Det förhÃ¥llningssätt till mat och kroppsideal som Elin pratar om, och som till viss del drivit fram hennes ätstörningar, är inget jag känner igen frÃ¥n min barndom. Vi fick i och för sig inpräntat i oss att man var duktig om man Ã¥t upp, men det var mer fokus pÃ¥ bestraffning – om du inte äter upp fÃ¥r du ingen efterrätt – det klassiska sättet att fÃ¥ barn att äta sina grönsaker, sÃ¥ när jag inte äter sätter jag mig upp mot det som är förväntat av mig. Det eviga klagandet minns jag ocksÃ¥: farmor som pÃ¥pekar gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng – du äter ju som en sparv, du som är sÃ¥ tunn, du mÃ¥ste bli bättre. En evig känsla att inte riktigt vara bra nog.

Men det minne som flyter upp tydligast i relation till mat är de eviga dispyterna vid middagsbordet, ja inte bara där sÃ¥ klart men ofta var det där de urartade. Det ständiga tjafset, de där diskussionerna som var helt onödiga att ta upp för det var givet att de skulle sluta i oenighet, försöken att provocera, att driva fram ett brÃ¥k. Och varenda fredagsmiddag som slutade med tÃ¥rar och att dörren till mitt tonÃ¥rsrum drämdes igen med en hÃ¥rd smäll. Jag som kände mig förrÃ¥dd och hatad, fortsatt höjda röster nerifrÃ¥n köket, med mamma som anklagade pappa och tyckte det hela var onödigt, mitt i allt jag som kände att det var jag som provocerat fram konfrontationen. Det är sÃ¥ här diskussioner har fungerat i mitt liv väldigt länge, det har inte funnits nÃ¥got mellanting, i alla fall inte med pappa – det har varit dragna svärd frÃ¥n första sekund och striden har slutat med att jag gömt mig under täcket med tÃ¥rarna strömmande ner för kinderna. Och sÃ¥ här ser jag pÃ¥ nÃ¥got plan att alla diskussioner ska sluta.

Så när jag kommer hem efter föredraget i onsdags och ser att bloggbeefen mellan Isabelle, Isobel och Julia har skapat en galen mängd kommentarer som det börjar gå en hel massa troll i slår jag bakut. När folk försöker förklara skillnaden mellan en konflikt och en diskussion kan jag förstå det rent intellektuellt och se att det är nyttigt med den ena och inte den andra, men känslomässigt är det ett enda gytter. Jag är konflikträdd, men jag älskar att diskutera. Jag börjar grina när vänner bråkar om saker som jag inte ens är involverad i, jag klarar inte av höjda röster, men kan dra en diskussion till sin spets bara för att se hur den andra personen resonerar. Jag älskar internet mycket just p.g.a. att där främjas samtalet, allt kan bli ett hett samtalsämne och man kan gå från högt till lågt och sen åter utan att någon reagerar på det. Meningsskiljaktigheter skapar snarast ett intressant klimat där de flesta är beredda att lyssna och kanske lära sig av varandra. Men det drar även fram problem med folk som väljer att missförstå, som är rent elaka i kommentarsfält och som trollar bara för trollandet skull. Och det förminskar diskussionen, det drar ned den till nivån där mina familjemiddagar i tonåren slutade: med skrik och igensmällda dörrar och en familj som faktiskt skadades av dessa eviga vredesutbrott. Jag hanterar det precis så som jag gjorde då, jag slänger igen dörren och gömmer mig under täcket. Men nu gör jag det genom att fly internet en liten stund, gosa med katter, glo på tv, dricka glögg, få uttrycka precis vad som dyker upp i huvudet utan att behöva bli analyserad och drömma upp galna planer om vad man kan odla i en liten lägenhet och bara vara mig själv helt kravlöst och sen återvända hem i regnet med ett lättat sinne.

Det var inte så här det skulle bli. Jag skulle hantera det, jag var på god väg, jag hade kontrollen. Jag skulle inte hamna i de gamla mönstren av prestationsångest, jag har fått verktyg att hantera det med, jag har lärt mig hur jag ska göra. Ändå skiter sig allt, ändå sitter jag nu här med en för mycket att göra, och är för sent ute för att kunna rätta till det. Blir paralyserad och det enda jag kan tänka på som räddning är snö. Får en bild av snö framför mina ögon och känner lugnet, känner hur det sprider sig, sakta, sakta genom kroppen. Den konkreta känslan av kall snö som sakta faller, känna iskristallerna landa på huden, smälta, kyla ner ansiktet och flyta samman med tårarna som rinner ner för kinderna. Minnet finns etsat i hjärnans synapser och huden kommer ihåg lugnet som infinner sig  när jag står där i mörkret, vita flingor som lyses upp av gatlyktan en bit bort. Sakta, sakta hittar jag tillbaka till en rationell tanke, sakta, sakta lugnas andningen och jag ser att det enorma problem jag skapat endast finns i min tanke. Jag andas djupt igen. Och tänker på snö.

Lappen låg där för jag visste att allt inte stod rätt till, jag hade varit utanför ingången till sjukhuset och vänt, inte pallat med att erkänna att jag inte orkade mer, trots tårarna som strömmat ner för kinderna och ångesten som hamrat och rivit i bröstet. Men lappen fick följa med mig på vagnen varje dag, så jag visste att den fanns där när jag tillslut skulle må så dåligt att det var den sista räddningen. 

Lappen är lite tillknycklad och vänder man på den hittar man en inköpslista: 

• Strumpor
• Strumpbyxor
• Gardinupphägning
• TandtrÃ¥d
• Bröd

Mitt i allt det inre kaos jag befann mig i så kunde jag trots allt planera sådana basala saker.

Nu fÃ¥r jag ett leende pÃ¥ läpparna när jag hittar den skrynkliga pappersbiten. Jag pÃ¥minns om att ljuset nu är närvarande, om inte varje dag så åtminstone  större delen av min tid och det blir färre och färre av de där mörka djupdykningarna. Jag har lärt mig förstÃ¥ att det gÃ¥r att ta sig upp ur djupet, det gÃ¥r att krypa fram, sticka fram ansiktet ovanför täcket och andas igen. Kroppen som skakar av grÃ¥t och kippar efter andan, som biter ihop tänderna för att kväva skriken som vill ut – samma kropp har nu lärt sig slappna av, lärt sig njuta igen, lärt sig spritta av glädje och lärt sig le.

…andra dagar är det en endaste tvekande tanke som fÃ¥r mig ur balans. En rädsla för att inte räcka till. En sömnlös natt av Ã¥ngestladdade tankar som leder till en dag dÃ¥ jag gÃ¥r runt som en zombie, dÃ¥ ögonen fylls med tÃ¥rar utan anledning, dÃ¥ jag kan sitta mitt pÃ¥ vagnen omringad av främmande ansikten och bara känna dom salta dropparna rinna nerför kinderna. DÃ¥ allt jag kan tänka pÃ¥ är att komma hem sÃ¥ snabbt som det är möjligt. 

Sen finns fortfarande de dagar då jag ligger handlingsförlamad och gömmer mig i mitt rum, då jag stirrar in i väggen och undrar vart jag ska ta vägen, då ångesten får mig att vilja skrika och sparka, klösa mig ur mitt eget skinn. Dessa dagar kommer allt mer sällan.

Kanske är det solen, kanske knopparna på trädet utanför. Kanske insikten att jag börjar hitta mig själv i den här röran som kallas jag. Vetskapen att jag är på väg ifrån det som får mig att tappa bort mig själv. Lyckan över att se vägen öppna upp sig igen och valmöjligheterna knacka på och undra om jag är redo att ta några stapplande, yrvakna steg igen. Det behövs verkligen så lite.