Precis som förra gången. Men jag verkar ha tagit ytterligare ett steg inom sömncykeln. Då var det sömnlöshet. Nu kanske också så, men av en annan anledning.

Stora delar av mitt liv har sömnen varit en tillflyktsort, något jag längtat efter. En plats där jag fått ro, där det bara varit jag och drömmarna, i insomningsfasen starkt styrda av mig, en mjuk plats att landa. Sömnen har jag kunnat längta efter från det jag gått upp. Drömmarna har ofta varit med mig även under dagarna.  Inte för att jag alltid vantrivts i mitt liv, men under vissa perioder har jag hellre stannat i sömnen än varit vaken.

Nu ser jag sömnen som något nödvändigt ont. En uppgift som måste utföras för att ta sig till nästa dag. För att ge kroppen det den kräver. För att hjärnan ska få lite tid att sortera intryck och tankar. Det är det som händer nästa dag och den därefter som lockar. Dagens timmar räcker inte till allt, ska dessa slösas bort på sömn dessutom? Jag söker rörelse och sömnen är stillastående.

Jag kan bli kär i en rörelse, ett ögonkast, ett ord; en mening så välformulerad att jag smälter inombords och förvandlas till en nyförälskad tonåring, som likt en kalv på grönbete tappar all rim och reson och kastar sig med huvudet före rakt in striden. Logiken ratas och dagdrömmeriet tar över. Nästintill alla kan utsättas för detta dyrkande, det kan vara allt från några få minuter på en spårvagn mittemot de vackraste ögon jag sett, till månader, ja år av drömmande på avstånd. Detta ungdomssvärmeri kan ses som patetiskt och fånigt, men jag ser det som att hoppet fortfarande lever i mig.