Vill slippa drabbas av tanken på vad som ska lagas till middag, hur svaret på mailen ska formuleras för att uppnå ett önskvärt och godkänt resultat. Vill slippa planera, organisera, hålla koll på allt och alla. Känna att ansvaret är mitt. Att om något felar är det alltid mitt fel. Vill sluta döma mig själv. Döma ut innan rösterna ens kommit in.

Medan Elin pratar och jag gömmer mig, plitar jag också flera sidor i anteckningsblocket fulla med tankar och minnen. Hennes ord väcker tankar om prestationsångest, om hur destruktiva mönster förstärks genom att det är dessa handlingar som ger beröm, som ger mig tillfälle att sola mig i komplimanger. Jag påminns också om den där känslan av att behöva dölja hur jag egentligen mår för att dels skulle det förstöra den fina fasaden av att allt är bra och jag skulle visa mig svag, och dels skulle det innebära att jag orsakar ett problem, att jag skulle vara till besvär. Och det passar inte in i den bilden jag har lärt mig om hur man ska uppföra sig: man ska inte ta plats, man ska vara duktig och lydig och helst inte märkas. Om jag kommer indragande med all min ångest och det virrvarr av kaos som finns inne i mig kraschar allt. Det får inte plats i min världsbild och i den bild av mig själv som jag har byggt upp inför alla andra. Jag är den evigt glada, den som är lätt att umgås med och som anpassar sig. Så jag gömmer allt istället. Låter ångesten riva i mig. Låter blicken glida mot handlederna och fundera på om det är vägen ut. Misshandlar min kropp genom att undvika mat, för känslan av hunger är så skön, det är en smärta jag kan relatera till, inte som smärtan inom mig. Det förhållningssätt till mat och kroppsideal som Elin pratar om, och som till viss del drivit fram hennes ätstörningar, är inget jag känner igen från min barndom. Vi fick i och för sig inpräntat i oss att man var duktig om man åt upp, men det var mer fokus på bestraffning – om du inte äter upp får du ingen efterrätt – det klassiska sättet att få barn att äta sina grönsaker, så när jag inte äter sätter jag mig upp mot det som är förväntat av mig. Det eviga klagandet minns jag också: farmor som påpekar gång på gång – du äter ju som en sparv, du som är så tunn, du måste bli bättre. En evig känsla att inte riktigt vara bra nog.

Men det minne som flyter upp tydligast i relation till mat är de eviga dispyterna vid middagsbordet, ja inte bara där så klart men ofta var det där de urartade. Det ständiga tjafset, de där diskussionerna som var helt onödiga att ta upp för det var givet att de skulle sluta i oenighet, försöken att provocera, att driva fram ett bråk. Och varenda fredagsmiddag som slutade med tårar och att dörren till mitt tonårsrum drämdes igen med en hård smäll. Jag som kände mig förrådd och hatad, fortsatt höjda röster nerifrån köket, med mamma som anklagade pappa och tyckte det hela var onödigt, mitt i allt jag som kände att det var jag som provocerat fram konfrontationen. Det är så här diskussioner har fungerat i mitt liv väldigt länge, det har inte funnits något mellanting, i alla fall inte med pappa – det har varit dragna svärd från första sekund och striden har slutat med att jag gömt mig under täcket med tårarna strömmande ner för kinderna. Och så här ser jag på något plan att alla diskussioner ska sluta.

Så när jag kommer hem efter föredraget i onsdags och ser att bloggbeefen mellan Isabelle, Isobel och Julia har skapat en galen mängd kommentarer som det börjar gå en hel massa troll i slår jag bakut. När folk försöker förklara skillnaden mellan en konflikt och en diskussion kan jag förstå det rent intellektuellt och se att det är nyttigt med den ena och inte den andra, men känslomässigt är det ett enda gytter. Jag är konflikträdd, men jag älskar att diskutera. Jag börjar grina när vänner bråkar om saker som jag inte ens är involverad i, jag klarar inte av höjda röster, men kan dra en diskussion till sin spets bara för att se hur den andra personen resonerar. Jag älskar internet mycket just p.g.a. att där främjas samtalet, allt kan bli ett hett samtalsämne och man kan gå från högt till lågt och sen åter utan att någon reagerar på det. Meningsskiljaktigheter skapar snarast ett intressant klimat där de flesta är beredda att lyssna och kanske lära sig av varandra. Men det drar även fram problem med folk som väljer att missförstå, som är rent elaka i kommentarsfält och som trollar bara för trollandet skull. Och det förminskar diskussionen, det drar ned den till nivån där mina familjemiddagar i tonåren slutade: med skrik och igensmällda dörrar och en familj som faktiskt skadades av dessa eviga vredesutbrott. Jag hanterar det precis så som jag gjorde då, jag slänger igen dörren och gömmer mig under täcket. Men nu gör jag det genom att fly internet en liten stund, gosa med katter, glo på tv, dricka glögg, få uttrycka precis vad som dyker upp i huvudet utan att behöva bli analyserad och drömma upp galna planer om vad man kan odla i en liten lägenhet och bara vara mig själv helt kravlöst och sen återvända hem i regnet med ett lättat sinne.

Men det finns ytterligare en aspekt. När jag nu sakta men säkert börjar bryta mig loss från de här tankarna, börjar se mig själv på ett betydligt mer positivt sätt och vågar vara den där sociala, pratglada och diskussionsivriga personen som legat vilande i mig, då kommer ifrågasättandet åter. Men den här gången fokuserar rädslan på att jag kommer framstå som för mycket. Att jag tar plats, slänger mig in i samtal, hävdar min åsikt och tar över. Kräver för mycket uppmärksamhet. För det ska ju inte fina flickor göra. Det är i alla fall vad jag har fått höra: jag ska uppföra mig och svara på tilltal på ett lagom smart sätt, jag ska vara duktig och ambitiös, men inte satsa för högt, inte sticka ut och välja andra vägar, utan vara den duktiga flickan som slutför sina studier med höga betyg och sen tar mig ut i arbetslivet, skaffar ett riktigt jobb och karriär. Helt enkelt uppföra mig. Som Alexandra Pascalidou beskriver det i Metro: …servil, tystlåten, blonderad, foglig och framgångsrik. (skippar kanske det där med blonderad…)

Och uppföra mig som en dygdig flicka, inte bejaka min sexuella lust, inte följa mina instinkter, inte njuta av livet och uppskatta och agera på de erbjudanden jag får. Då är jag ju nämligen en slampa, då kommer tankarna om skammen smygande, om att så här får inte en kvinna uppföra sig. Frågan rullar runt i min hjärna och jag har så svårt att avgöra vad som är mina egna tankar och vad som är samhällets förväntningar på hur jag ska uppföra mig.  Jag känner ju ingen skam? Men borde jag kanske det? Och så är vi tillbaka i det där med vad andra ska tro och tycka om mig. Kommer folk så ner på mig för att jag tar för mig?

Då är jag så innerligt tacksam för de människor jag har hittat som kan uttrycka det jag känner, som kan få mig att minnas att det är jag som bestämmer hur jag handlar och tänker och att jag mår så mycket bättre när jag får vara den jag vill vara, utan att behöva gå och oroa mig för den där rädslan som skapas i mitt huvud. Så enkelt det kan vara. Ett samtal om hur man ser på världen med en nyfunnen vän under en vandring hem genom ett mörkt Göteborg, där man samtidigt försöker hitta fram till Mölndal och till sanningar. En text av Elin som påminner mig om att det är okej att ta plats. En diskussion på irc om öppenhet och raka rör som får mig att leva som jag lär och det lugn som infinner sig efter att jag fått sagt det som legat och gnagt, och dessutom fått ett öppet och rakt svar tillbaka. Och en trygghet att folk kommer acceptera mig och tillåta mig ta plats när jag är den jag vill vara. Inte trots att jag är den jag vill vara.

Tanken gör mig arg, för jag vet ju bättre, jag vet att jag gör j-vligt mycket och klarar mer än jag tror. Och att jag inte kan kunna och veta allt. Så jag tänker ignorera den där tanken. För jag kan visst och jag duger – alldeles utmärkt!