Det är tur att ingen annan behöver umgås med mig nu. Jag är nog helt omöjlig att tycka om, jag gör vad som helst för den där andra människan och har glömt av världen utanför. Nej, det stämmer inte, jag har inte glömt av den helt. Jag funderar dagligen hur vi två ska kunna passa in i den där verkligheten som jag har hört finns utanför den här bubblan av förälskelse. Hur det ska funderar rent praktiskt, hur vi ska kunna röra oss bland andra, hur vi ska kunna behålla den här känslan av perfektion. Så jag har inte helt tappat greppet om verkligheten, men jag tar en paus nu igen och återvänder till att njuta av skönheten.

Men vänta nu, är det verkligen i hans våld jag befinner mig? Han är precis lika låst som jag. Snarare är vi båda fångatagna av en känsla, fast i dess våld och benägna att njuta av denna underkastelse till fullo. Förälskelsen har oss i sitt ljuva grepp och de uppoffringar i form av missad sömn, begränsad social kontakt med omvärlden och sneda blickar från vänner som försakas under denna fas är lätta att rättfärdiga för oss båda. Min undran är när övergår det från njutning till en känsla av begränsning? Måste det göra det? Går det att hitta en balans där man hänger sig totalt? Där man godkänner känslans våldförelse på ens autonomitet, men ändå klarar av att existera som en egen varelse. Där ens beroende förstärker individen och man kan fortsätta att befinna sig i denna trollbundenhet. Där man tillåter känslan att ha en helt i sitt grepp, fast i dess våld, men bevarar sin egna individ och ger sig möjlighet att inte kompromissa bort sin egen kärna. Eller är det att försöka lura sig själv, att både äta kakan och ha den kvar?

Jag kan bli kär i en rörelse, ett ögonkast, ett ord; en mening så välformulerad att jag smälter inombords och förvandlas till en nyförälskad tonåring, som likt en kalv på grönbete tappar all rim och reson och kastar sig med huvudet före rakt in striden. Logiken ratas och dagdrömmeriet tar över. Nästintill alla kan utsättas för detta dyrkande, det kan vara allt från några få minuter på en spårvagn mittemot de vackraste ögon jag sett, till månader, ja år av drömmande på avstånd. Detta ungdomssvärmeri kan ses som patetiskt och fånigt, men jag ser det som att hoppet fortfarande lever i mig.