Men vänta nu, är det verkligen i hans våld jag befinner mig? Han är precis lika låst som jag. Snarare är vi båda fångatagna av en känsla, fast i dess våld och benägna att njuta av denna underkastelse till fullo. Förälskelsen har oss i sitt ljuva grepp och de uppoffringar i form av missad sömn, begränsad social kontakt med omvärlden och sneda blickar från vänner som försakas under denna fas är lätta att rättfärdiga för oss båda. Min undran är när övergår det från njutning till en känsla av begränsning? Måste det göra det? Går det att hitta en balans där man hänger sig totalt? Där man godkänner känslans våldförelse på ens autonomitet, men ändå klarar av att existera som en egen varelse. Där ens beroende förstärker individen och man kan fortsätta att befinna sig i denna trollbundenhet. Där man tillåter känslan att ha en helt i sitt grepp, fast i dess våld, men bevarar sin egna individ och ger sig möjlighet att inte kompromissa bort sin egen kärna. Eller är det att försöka lura sig själv, att både äta kakan och ha den kvar?

Samma sak tas upp gång på gång i diskussionen kring bloggar, de som väljer att delta i samtalen som uppstår i kommentarsfälten är de som har många läsare, trovärdighet och har skapat sig ett namn i bloggSverige. Återigen är det kommunikation som är nyckeln.

Men det som rör runt mest i min kaosartade lilla hjärna är dock kommunikation och relationer. Detta virrvarr av känslor och förvirring, där det är så lätt att trampa fel, bli sårad, dra förhastade slutsatser och skena iväg i fantasier om värsta tänkbara scenario eller likväl en dröm om happily-ever-after, i alla fall om man fungera som jag gör. Jag håller sakta men säkert på att lära mig att det där med kommunikation kanske kan hindra många av mina kaosteorier, kanske kan lösa problem innan de ens hinner uppstå och spara mig många tårar och sömnlösa nätter av alldeles för mycket funderande.

Hit har jag kommit i mina tankar; jag inser fördelen med kommunikation och jag kan så tydligt se de influenser jag har haft som har hindrat mig från att lära mig det tidigare, de exempel på bristande kommunikation som har präglat så många tidigare situationer och relationer, från de första sveken av vänner till en ickekommunicerande familj och förhållanden som varit skolexempel på usel kommunikation. Så långt är allt väl, men hur gör jag i praktiken? Vågar jag leva som jag predikar? Som jag tror kan vara den väg jag vill gå? Och var går gränsen för öppen kommunikation och för mycket ärlighet? Finns den ens? Alla dessa frågor som skapar än mer kaos inom mig. Jag vill ju så gärna få det att fungera, att kunna leva efter devisen att jag kan kommunicera och att jag vågar vara ärlig mot mig själv och de runt mig. Men hur fan gör man? Kan ingen komma och lära mig, visa hur det ska fungera och få det att fungera även för mig. Jag kan hitta exempel på hur lätt det egentligen är. Men jag är fortfarande så rädd för att bli sårad att jag fegar ur och gömmer mig.

Har gått och funderat några dagar nu på senaste besöket hos läkaren, vilket var förra fredagen. Varit osäker på hur jag ska förhålla mig till det hela. Bäst att dra bakgrunden först; som jag nämnde ovan så har jag varit sjukskriven sedan början på januari, då jag tog mig till psykakuten och fick diagnosen depression, medicin utskriven och rådet att ta kontakt med min vårdcentral för vidare behandling. Allt har flutit på bra, kontakten med läkaren på vårdcentralen har fungerat med viss reservation för att FK har ifrågasatt utlåtanden med jämna mellanrum. Så, i fredags skulle jag träffa en ny läkare då det har blivit viss omorganisation i min stadsdel.

Jag drar en sammanfattning av min situation, läkaren ställer några frågor, varav den sista har att göra med huruvida jag är i en relation eller inte. Svarar som det är och då tittar hon på mig med allvarlig min och förklarar: “Du har ingen diagnos – det du behöver är en man i ditt liv.”

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta! Kan en läkare verkligen efter flera års studier och ett betydligt högre antal år som praktiserande doktor häva ur sig de orden – 2009 dessutom! Vet inte ens var jag ska börja kritisera det utlåtandet. Visst, ensamheten är en av de saker jag brottas med, men då är det inte från perspektivet förhållandet mellan kvinna och man/kvinna, utan mer att mina vänner kanske inte alltid finns där jag är och upplevd ensamhet snarare än reell. Att förutsätta att alla ens problem kommer lösas så fort man hamnar i ett fast förhållande har jag övergivit för ett bra tag sen. Insikten att för att må bra i en relation så ska man helst må bra själv är en av de viktigaste jag har nått fram till. Att bygga upp sitt välmående på en annan person gör att man riskerar så otroligt mycket mer om det förhållandet sen skulle ta slut, då faller man än djupare än man varit innan. Dessutom har jag gått igenom liknade perioder tidigare, då jag befunnit mig i ett förhållande, så jag har egen erfarenhet att sinnesro har mer med en själv att göra. 

Jag irriterar mig också något otroligt på att läkaren tog en heteronormativ ställning till mig och mitt liv. Där satt hon och visste knappt något om mig och antog med en gång att jag skulle söka ett heterosexuellt förhållande. Vad har hon för rätt att passa in mig i ett fack? Visst jag svarade att jag tidigare har varit i ett förhållande med en man men att jag inte var det nu. Det flesta i min närhet antar de också att det jag är ute efter är en ny kille (då man som singel självklart alltid är på jakt efter någon ny…), men det finns undantag och de människorna börjar jag uppskatta mer och mer. Personer som likt mig har en mer öppen syn på människor och kärlek, som inte har förutfattade meningar eller som kanske kan läsa sig till subtila skiftningar i mig. De vänner som antar att jag letar efter en man kan jag förstå, de har ändå känt mig i ett antal år och har nog sällan hört mig nämna något annat alternativ. Men en läkare som möter en enorm mängd människor varje dag tycker jag ändå att jag kan förvänta mig mer av, när ska sjukvården och andra myndigheter få en förståelse för hur samhället i stort ser ut och den mångfald som finns där? Men det hör kanske samman med min första fråga, idén att vi alla ska passas in i ett fack, vi ska söka samma saker och finna trygghet i det klassiska förhållandet, att det som ger en helhet är kärnfamiljen med all den trygghet den innebär? Jag är tveksam till den synen på samhället, vi människor är mer komplexa än så och alla kan omöjligen söka och må bra av samma saker.

Åter till min läkare och vårat vidare samtal. Jag är glad att jag har lärt mig en del de senaste månaderna, jag kan nu stå på mig och inte ge med mig på en gång när någon ifrågasätter mig. Vi fortsatte samtalet och efter att ha förklarat hur jag mått, mår nu och vad jag har upplevt tidigare så förstod läkaren till slut (tror jag i alla fall) att en man kanske inte var lösningen för mig. Vi bestämde att jag ska fortsätta med medicineringen, samtalsterapin och att jobba de 25%, som jag gör för tillfället, några veckor till och sedan utvärdera igen. Hon tog sig ordentlig tid att skriva läkarintyget till FK och när jag lämnade henne hade mitt förtroende ökat markant. Men jag går trots det runt med den lite gnagande känslan: Kan jag verkligen fortsätta gå till en läkare som jag känner har en så totalt annan syn på vad som är bra för mig?

Den slutsats jag har kommit fram till hittills är att så som sjukskrivningsystemet ser ut idag och att den kontakt jag har med den traditionella sjukvården egentligen enbart rör recept och läkarintyg, samtalsterapin ligger helt separat från detta, så ligger det i mitt intresse att behålla en läkare som ger mig möjlighet att återgå till arbete i den takt som fungerar och som ser till att jag kommer tillbaka till 100% långsiktigt. Så jag får skjuta undan mina frågor, svälja irritationen och tänka att det här hjälper mig i längden. Men min fråga kvarstår: ska det vara så här?

Apropå frågor kring HBT så pågår HBT-festivalen för fullt i Göteborg den här helgen. Kolla in programmet!