Själv har jag en annan vinkel på Twitters storhet. På ett mer personligt plan. Jag har sett hur väl det kan användas för att sprida budskap, inte minst under Iran, och jag kan tycka att både Göran Hägglund och Gudrun Schyman utnyttjar det som ett smart verktyg för att kommunicera med sina potentiella väljare. Men det stora med Twitter för mig är hur det visar mig vad andra tänker och gör. Jag får höra sådant som jag aldrig annars skulle ha fått insikt i och det ger mig en känsla av att jag inte är så ensam.

Babblet som strömmar ut från alla de jag följer ger mig små detaljer om folks vardagsliv. I många fall ett censurerat, tillspetsat eller genomtänkt fyndigt vardagsliv, men i andras fall en blick rakt in i vad de tänker för stunden, hur de reagerar på nyheter som når dem och händelser som de ramlar rakt in i. Det kan ses som ointressant att någon är galet nervös över en första date, trött på grannarnas eviga klinkande på pianot, fast i ett möte på jobbet, mitt i klädpanik för jobbintervju, ja listan kan göras evighetslång. Men det skänker mig en känsla av tillhörighet, av att jag inte är ensam med de där små nojjorna eller tankarna.

Och det ger mig tryggheten att veta att när jag twittrar ut min ångest över saknade framtidsplaner och allmän livsförvirring så kommer jag få svar. För visst hade jag det i bakhuvudet när jag satt på vagnen idag med ögonen fyllda till brädden av paniktårar och skrev min lilla tweet om min förvirring. Min erfarenhet från de senaste året med Twitter och de jag lärt känna därigenom var att jag inte är ensam med dessa tankar, även om det är precis så det kan kännas när man sitter där. Och det fick jag snabbt bekräftat, svaren strömmade in  och skänkte mig ett lugn som jag så innerligt behövde tidigare idag. Visst det kan ses som beräknande att jag fiskade efter sympati och gemenskap, men det handlar mer om en visshet att de tankar och funderingar jag bär på delas av andra.

Precis det är vad jag ser som Twitters storhet, att jag har fått en insikt i andra människors liv. En insikt som gör det lättare för mig att leva mitt. Jag syftar nu inte enbart på de som jag följer och som jag vet tänker liknande som mig, som delar samma åsikter eller samma erfarenheter. Jag får ut precis lika mycket, om inte mer, av de nya tankar och liv som jag stöter på och får ta del av. Det viktiga för mig är att jag ser att även ni andra är mänskliga. Och kanske framförallt att jag själv är det.

När jag tokgråter så mycket i taxin på vägen hem att chaffören är rädd för att lämna av mig och sticker åt mig en papperslapp med namn och telefonnummer, förklarar jag genom snor och hulkande: att o nej det är ingen fara, sånt här är jag van vid, jag klarar mig fint. Och smyger in i lägenheten, kryper ner under täcket och gråter så tyst jag bara kan för inte kan jag väcka kombon bara för att jag är lite trasig. Jag ska ju inte synas, bara leka fint i ett hörn och UPPFÖRA mig. Ta plats, det får andra göra. När jag sen vaknar dagen därpå så inger den där lappen med telefonnumret ett konstig slags lugn, en trygghet att genom allt kaos så klarar jag mig, om det så är genom en naiv uppsyn eller genom att jag på något galet sätt har kattens förmåga att till slut landa på fötterna i alla fall.

Den känslans förstärks av nästa taxichaufför som dyker upp, han som har en liten discokula vid backspeglen och en väl förberedd spellista. Han som får alla vännerna att vika sig av skratt och skapar en känsla av gemenskap som man kan leva länge på. Det är de där små detaljerna som förenar, de gemensamt upplevda minnena som stärker banden och knyter samman oss människor. Som får oss att skratta vid hågkomsten och tillsammans spåna vidare, kläcka idéer om nästa steg i taxiindustrins utveckling. Och det är inte tankarna eller samtalsämnena som är det viktiga utan att vi gör det, att vi har en gemensam grund att stå på och den tryggheten som gemenskapen skapar. Kanske är det den tryggheten som ser till att jag landar på fötterna. Att jag omger mig med människor som allt som oftast får mig att tro på mig själv, att tro gott om folk och gör att jag klarar mig trots min naiva uppsyn och känslomässiga bergochdalbana. Och kanske väljer jag taxichafförer på ett lika bra sätt som mina vänner… Därav en växande samling radband, telefonnummer och galna minnen.