Jag har gått och blivit fånig. Så där fånigt nöjd med att sitta i en soffa och då och då lyfta blicken för att stirra in i ett par vackra bruna ögon. Jag kan fastna i flera minuter, bara sitta där och fånle och njuta, studera varje linje och skuggning i ansiktet framför mig. Följa läpparnas linje, häpnas över att det kan finnas ett par kindben som är så perfekta, memorera alla ansiktsutryck som spelar fram över det där ansiktet mitt emot mig.
Det är tur att ingen annan behöver umgås med mig nu. Jag är nog helt omöjlig att tycka om, jag gör vad som helst för den där andra människan och har glömt av världen utanför. Nej, det stämmer inte, jag har inte glömt av den helt. Jag funderar dagligen hur vi två ska kunna passa in i den där verkligheten som jag har hört finns utanför den här bubblan av förälskelse. Hur det ska funderar rent praktiskt, hur vi ska kunna röra oss bland andra, hur vi ska kunna behålla den här känslan av perfektion. Så jag har inte helt tappat greppet om verkligheten, men jag tar en paus nu igen och återvänder till att njuta av skönheten.
Maj. Våren är här på riktigt, nästintill så att den har övergått i sommar och jag känner ett hopp och en tilltro till framtiden som kanske har att göra med det skira ljuset ute eller att mina tankar börjar samla sig och att jag kan lita på vad jag funderar kring och tror på. Den jag är och den jag vill vara kommer allt närmare varandra och jag känner mig hemma i min själ. Ett lugn har infunnit sig och en vetskap om att jag klarar så mycket mer än jag någonsin tidigare trott var möjligt. Och det som min allra käraste vän S alltid säger om mig och mitt liv: det löser sig alltid! stämmer, jag behöver bara bli påmind om det lite oftare.
