Men nu ska vi sova båda två, klockan är mycket och det är tyst, förutom katten som för liv i rummet bredvid. Där i lugnet får sinnet äntligen tid att bearbeta tankarna som flimrat förbi under dagen. De flyter upp till ytan. Jag låter de vältra runt i medvetandet ett bra tag innan någon av dem vågar lämna mina läppar. Han mumlar något om att det är sent, det är dags att sova, inte dags för samtal. Men jag kan inte släppa tankarna, de snurrar snabbare och snabbare. Vill få ner dem på papper, men orkar inte ta mig till anteckningsboken. Funderar på twitter men de är inte tankar som är menade för fler än oss. Låter någon annan tanke som funnits under dagen leta sig ut där, för att få något slags utlopp för behovet av uppmärksamhet, behovet av att få uttrycka mig. Pratar lite snabbt med någon som dyker upp på irc, får några kramar och ett litet leende på läpparna och ork att försöka somna igen.

Vänder mig om, knölar till kudden i hopp om att hitta en ställning som kommer inbjuda till sömn. Tröttheten ligger som en blöt filt över mig, den tynger ner mig och jag känner den rent fysiskt. Ett tryck över bröstkorgen, en värk i kroppen som skapar en än värre frustration. Utmattningen bjuder in tårarna, frustrationen över att han har hittat sömnen så snabbt och inte kunnat svara på mina frågor. Monstren kliver fram ur garderoben och upp från utrymmet under soffan, letar sig in bland frågorna och skapar scenarion jag inte vill möta, får mig att ifrågasätta allt det som nyss kändes så tryggt. Fokuserar på alla de praktiska problem som finns där, men som i vaket  tillstånd göms av glädjen.

Mitt i detta dyker alternativet upp. Den där som inte för med sig alla dessa obesvarade frågor, en annan som kan skänka en trygghet, en självklarhet. Hur vet man att det är rätt val man gjort? Om jag visste utgången redan nu skulle jag då agera annorlunda? Skulle jag kunna bespara mig ett krossat hjärta och brustna förhoppningar? Spelar det någon roll? Jag vet ju att jag är där jag vill vara nu. Sakta smyger sig den insikten in i medvetandet, motar bort farhågorna och får monstren att fly tillbaka till sina skrymslen. Sömnen kommer krypande och den andra får se sig besegrad den här gången.

Och frågorna som uttalades där i mörkret? De besvaras många timmar senare, de ligger kvar i hans medvetande när jag vaknar och jag stärks ytterligare i mitt val.

Samtidigt har det varit två veckor av nya insikter på ett rent känslomässigt plan, kaos på så många sätt, men även trygghet i att när jag lyssnar på magkänslan så hittar jag kanske rätt till slut. Utvärderande av att jag inte kan få möjligheten att bedöma världen i form av svart/vita sanningar, allt är gråskalor och jag måste bara lära mig navigera genom den dimman. Lita mera på mig själv och inte låta saker växa och få enorma proportioner utan ta tag i problemen på en gång. Även inse mina begränsningar – trodde verkligen att jag hade lärt mig det men så verkar inte vara fallet.

Att han inte känner min totala avsaknad av respons, att jag inte ger några inviter, eller ens reagerar på hans händer på min kropp får mig att skratta inombords. Jag vet inte om jag skrattar åt mig eller åt honom. Skrattar åt att jag vet att jag har kontrollen, vilket är underbart befriande och en insikt att så här skulle jag inte reagerat för några år sen, då hade risken att jag tillåtit mer än jag velat varit stor. Skrattar också åt att han inte klarar av att känna av stämningen, eller om det är så att han gör det men vägrar erkänna sitt nederlag, skrattar för oavsett vilket det är så tycker jag synd om honom. Men samtidigt som jag ligger där och skrattar för mig själv så skräms jag av situationen, skräms av att jag skrattar åt det snarare än att ryta ifrån. Ryta ifrån och förklara att även om han påstår att det är han som är tråkig som försöker lite för mycket, så är det inte vad han egentligen menar.

Och att bara yttra den meningen på det sättet med fördröjningen mellan de två delarna gör det så tydligt att han visst vill skuldbelägga mig för att jag inte släpper till. Även om han försöker finta bort det med ett skämt. Att jag klarar av att sätta gränser den här natten betyder inte att en annan tjej, eller jag en annan natt, skulle klara det om han kör samma jargong, och därför borde jag ha sparkat bakut snarare än att skrattat inombords.  Inte acceptera en fånig lek med ord. Men jag vet att han inte kommer få gå över någon gräns med mig den där natten. Så jag släpper det, rättar till kudden och somnar in. Fegt? Ja, kanske.

Och det jag reagerar på är den lätta darrningen i rösten, den där svaga oron som finns gömd bakom det lättsamma skämtet. Jag inser plötsligt att jag har rört mig vidare bra mycket snabbare än mina vänner har, jag vet hur jag känner och mår från dag till dag och det skrämmer mig inte längre alls på samma sätt, jag har kontrollen nu. Men detta snabba samtal får mig att förstå hur djupt rädslan har rotat sig bland de som känner mig nära, att jag en gång har haft sådan tankar som skrämmer slag på dem och då de måste gissa sig till hur jag mår ligger rädslan så mycket närmare för dem än för mig. Jag har ju tidigare sagt att allt är bra, även när det uppenbarligen inte var det, och lyckats gömma det nattsvarta även för de allra närmast mig. Hur ska de nu kunna veta att jag inte bara säger att det är bra? Hur ska de veta att jag inte sitter där och stirrar ut med funderingar på stupet och vattnet nedanför? Jag inser hur mycket jag skrämt och sårat dem och det gör ont. Så ont. Förlåt.

…andra dagar är det en endaste tvekande tanke som får mig ur balans. En rädsla för att inte räcka till. En sömnlös natt av ångestladdade tankar som leder till en dag då jag går runt som en zombie, då ögonen fylls med tårar utan anledning, då jag kan sitta mitt på vagnen omringad av främmande ansikten och bara känna dom salta dropparna rinna nerför kinderna. Då allt jag kan tänka på är att komma hem så snabbt som det är möjligt. 

Sen finns fortfarande de dagar då jag ligger handlingsförlamad och gömmer mig i mitt rum, då jag stirrar in i väggen och undrar vart jag ska ta vägen, då ångesten får mig att vilja skrika och sparka, klösa mig ur mitt eget skinn. Dessa dagar kommer allt mer sällan.

Kanske är det solen, kanske knopparna på trädet utanför. Kanske insikten att jag börjar hitta mig själv i den här röran som kallas jag. Vetskapen att jag är på väg ifrån det som får mig att tappa bort mig själv. Lyckan över att se vägen öppna upp sig igen och valmöjligheterna knacka på och undra om jag är redo att ta några stapplande, yrvakna steg igen. Det behövs verkligen så lite.