Att han inte känner min totala avsaknad av respons, att jag inte ger några inviter, eller ens reagerar på hans händer på min kropp får mig att skratta inombords. Jag vet inte om jag skrattar åt mig eller åt honom. Skrattar åt att jag vet att jag har kontrollen, vilket är underbart befriande och en insikt att så här skulle jag inte reagerat för några år sen, då hade risken att jag tillåtit mer än jag velat varit stor. Skrattar också åt att han inte klarar av att känna av stämningen, eller om det är så att han gör det men vägrar erkänna sitt nederlag, skrattar för oavsett vilket det är så tycker jag synd om honom. Men samtidigt som jag ligger där och skrattar för mig själv så skräms jag av situationen, skräms av att jag skrattar åt det snarare än att ryta ifrån. Ryta ifrån och förklara att även om han påstår att det är han som är tråkig som försöker lite för mycket, så är det inte vad han egentligen menar.

Och att bara yttra den meningen på det sättet med fördröjningen mellan de två delarna gör det så tydligt att han visst vill skuldbelägga mig för att jag inte släpper till. Även om han försöker finta bort det med ett skämt. Att jag klarar av att sätta gränser den här natten betyder inte att en annan tjej, eller jag en annan natt, skulle klara det om han kör samma jargong, och därför borde jag ha sparkat bakut snarare än att skrattat inombords.  Inte acceptera en fånig lek med ord. Men jag vet att han inte kommer få gå över någon gräns med mig den där natten. Så jag släpper det, rättar till kudden och somnar in. Fegt? Ja, kanske.