Att få ta del av den bredd som Sociamediapedia bjöd på, trots eller kanske tack vare att de som var där alla hade kopplingar till sociala medier, var spännande. En så till synes homogen grupp kunde problematisera och fördjupa min syn på ämnet, nya tankar bubblade upp hela dagen och fortsätter dyka upp även idag. Jag blir sugen på att läsa mera forskning, hitta studier kring kommunikation, kring spridningen av användandet; vilka grupper som är representerade och hur man kan nå ut till fler, hitta nya exempel på hur internet kan användas i skolan, i organisationer och för att skapa deltagande medborgare. Den starkaste känslan som hänger kvar från gårdagen, förutom glädjen att ha hittat nya människor att lyssna till och samtala med, är att det finns en stor entusiasm. Det finns många som precis som jag vill utforska verktygen, kommunikationssätten, knyta kontakter och sprida information. Att Sociamediapedia kommer spela en viktigt roll som samlingspunkt är jag nu säker på.

Andra skriver om sina tankar efter dagen: Bibliobuster, Techrisk, Play on the commons, Charlotte S H Jensen.

Samma sak tas upp gång på gång i diskussionen kring bloggar, de som väljer att delta i samtalen som uppstår i kommentarsfälten är de som har många läsare, trovärdighet och har skapat sig ett namn i bloggSverige. Återigen är det kommunikation som är nyckeln.

Men det som rör runt mest i min kaosartade lilla hjärna är dock kommunikation och relationer. Detta virrvarr av känslor och förvirring, där det är så lätt att trampa fel, bli sårad, dra förhastade slutsatser och skena iväg i fantasier om värsta tänkbara scenario eller likväl en dröm om happily-ever-after, i alla fall om man fungera som jag gör. Jag håller sakta men säkert på att lära mig att det där med kommunikation kanske kan hindra många av mina kaosteorier, kanske kan lösa problem innan de ens hinner uppstå och spara mig många tårar och sömnlösa nätter av alldeles för mycket funderande.

Hit har jag kommit i mina tankar; jag inser fördelen med kommunikation och jag kan så tydligt se de influenser jag har haft som har hindrat mig från att lära mig det tidigare, de exempel på bristande kommunikation som har präglat så många tidigare situationer och relationer, från de första sveken av vänner till en ickekommunicerande familj och förhållanden som varit skolexempel på usel kommunikation. Så långt är allt väl, men hur gör jag i praktiken? Vågar jag leva som jag predikar? Som jag tror kan vara den väg jag vill gå? Och var går gränsen för öppen kommunikation och för mycket ärlighet? Finns den ens? Alla dessa frågor som skapar än mer kaos inom mig. Jag vill ju så gärna få det att fungera, att kunna leva efter devisen att jag kan kommunicera och att jag vågar vara ärlig mot mig själv och de runt mig. Men hur fan gör man? Kan ingen komma och lära mig, visa hur det ska fungera och få det att fungera även för mig. Jag kan hitta exempel på hur lätt det egentligen är. Men jag är fortfarande så rädd för att bli sårad att jag fegar ur och gömmer mig.