Helt plötsligt finner jag mig trollbunden av en annan människas röst. Hans andetag och tangentknatter som når mig genom datorns hörlursuttag har mig fångade i någon slags drömlik existens. Jag har inte längre någon koll på dygnets timmar, sover när jag får en chans och vaknar av att hans fingrar frenetiskt hamrar ner tangenterna i ett rum någon annanstans, ljudet fortplantar sig genom mitt skallben och jag vaknar sakta till. Att upptäcka att skype har kopplat ner sig under min sömn och att jag ej längre har direkt tillgång till hans tankar och funderingar får mig att frenetiskt invänta timmarna tills han dyker upp igen och får mitt ansikte att mjukna av ett stort leende. Jag är en fånge, fast i hans våld.
Men vänta nu, är det verkligen i hans våld jag befinner mig? Han är precis lika låst som jag. Snarare är vi båda fångatagna av en känsla, fast i dess våld och benägna att njuta av denna underkastelse till fullo. Förälskelsen har oss i sitt ljuva grepp och de uppoffringar i form av missad sömn, begränsad social kontakt med omvärlden och sneda blickar från vänner som försakas under denna fas är lätta att rättfärdiga för oss båda. Min undran är när övergår det från njutning till en känsla av begränsning? Måste det göra det? Går det att hitta en balans där man hänger sig totalt? Där man godkänner känslans våldförelse på ens autonomitet, men ändå klarar av att existera som en egen varelse. Där ens beroende förstärker individen och man kan fortsätta att befinna sig i denna trollbundenhet. Där man tillåter känslan att ha en helt i sitt grepp, fast i dess våld, men bevarar sin egna individ och ger sig möjlighet att inte kompromissa bort sin egen kärna. Eller är det att försöka lura sig själv, att både äta kakan och ha den kvar?
Hans hand letar sig fram till mitt bröst och kramar om det. Söker efter min bröstvårta och min lust, men misslyckas med båda. Sakta rörs sig handen neråt och stannar vid troskanten. Jag säger dit men inte längre. Tillbaka får jag repliken: “Tråkigt!” med tillägget “Av mig menar jag.” Men det vet vi båda två att han inte alls menar, han menar att jag är tråkig som sätter stopp, att jag på något sätt har lovat mera bara genom att gå med på att dela sängen med honom. Och att jag nu förnekar honom något som han hade förväntat sig. Trots klargörandet på bussen dit från oss båda att vi bara ska sova tillsammans.
Att han inte känner min totala avsaknad av respons, att jag inte ger några inviter, eller ens reagerar på hans händer på min kropp får mig att skratta inombords. Jag vet inte om jag skrattar åt mig eller åt honom. Skrattar åt att jag vet att jag har kontrollen, vilket är underbart befriande och en insikt att så här skulle jag inte reagerat för några år sen, då hade risken att jag tillåtit mer än jag velat varit stor. Skrattar också åt att han inte klarar av att känna av stämningen, eller om det är så att han gör det men vägrar erkänna sitt nederlag, skrattar för oavsett vilket det är så tycker jag synd om honom. Men samtidigt som jag ligger där och skrattar för mig själv så skräms jag av situationen, skräms av att jag skrattar åt det snarare än att ryta ifrån. Ryta ifrån och förklara att även om han påstår att det är han som är tråkig som försöker lite för mycket, så är det inte vad han egentligen menar.
Och att bara yttra den meningen på det sättet med fördröjningen mellan de två delarna gör det så tydligt att han visst vill skuldbelägga mig för att jag inte släpper till. Även om han försöker finta bort det med ett skämt. Att jag klarar av att sätta gränser den här natten betyder inte att en annan tjej, eller jag en annan natt, skulle klara det om han kör samma jargong, och därför borde jag ha sparkat bakut snarare än att skrattat inombords. Inte acceptera en fånig lek med ord. Men jag vet att han inte kommer få gå över någon gräns med mig den där natten. Så jag släpper det, rättar till kudden och somnar in. Fegt? Ja, kanske.
Just nu duckar jag, duckar för krav, för uppgifter, för ansvar, för kontakt. Jag måste få ducka, måste få intala mig själv att det är jag som styr och fortfarande har kontrollen. För jag vet att det bara är en kort stund som jag duckar, snart sticker jag upp huvudet igen och ivern och intresset sprudlar inom mig. Det här är bara en sån där skön och nödvändig liten paus för att hämta andan. Tankarna mal på i hjärnan och formar argument och bygger upp texter, men de är inte redo att lämna tryggheten inom mig riktig än. Snart, snart så slutar jag ducka och låter fingrarna fara fram över tangenterna.
