Jag har nämligen idag spenderat drygt två timmar snackandes med en total främling på mitt stammisfik. Vi har rört oss mellan ämnen så som situationen i psykvården i Sverige, Anna Odells verk, ryggoperationer och nya tillämpningar i läkarvården, film, musik, böcker, tankar kring etik och huruvida människor är onda eller bara utför onda handlingar – ja helt enkelt allt mellan himmel och jord. Otroligt passionerade och ibland hetsiga diskussioner, även fast vi ofta hade någorlunda liknande idéer. Ett utbyte av tankar och känslor som jag sällan varit med om. Och allt tack vare ett leende sist jag fikade där. Det lilla leende gjorde att den andra människan vågade sig fram och starta en konversation med mig, och sen behövdes det inte mycket för att samtalet skulle flyta på utav sig självt. Hur ofta händer sådant? Tänk vad mycket mera vi alla skulle kunna få ut av livet om vi vågade prata med någon okänd lite oftare. Vad är det som skrämmer oss och hindrar att vi gör det? Eller gör andra det, och jag bara missat det helt och hållet?

En fråga vi rörde lite lätt vid var om man gjorde detta oftare skulle man märka att vi människor har ganska mycket gemensamt trots allt? Under vårt samtal upptäckte vi oss ha en väldigt liknande världsbild, och då talar jag inte om liknande musiksmak, favoritfilmer eller älsklingsböcker, utan snarare de grundläggande värderingarna och förhållningssätt som vi bygger upp våra idéer kring. Kanske var det därför vi fann så mycket nöje i samtalet: just för att vi fick bekräftat att så som jag tänker och funderar, så resonerar även den här främlingen bredvid mig. Detta trots att på ytan hade vi inte mycket gemensamt, det skilde säkerligen 15-20 år mellan oss och sannolikheten att vi skulle stött på varandra i något annat sammanhang är minimal. Jag önskar och hoppas att jag kommer fortsätta välkomna kontakter från människor jag inte känner, tänk vad mycket jag kommer kunna lära mig och vad mycket mera glädje jag kommer få uppleva.