Men så åter till köket senare på kvällen. Mitt i en konversation tystnar jag och den här gången är igenkänningen på en helt annan nivå. Jag förflyttas till en spelning någon gång runt 98-99, jag bredvid mina två vänner mitt i en svettig massa av anonyma kroppar, våra ögon som möts och en enorm delad glädje över musiken och närvaron. När vi ramlar ut från stället någon timme senare så kan inget få oss att sluta le och skratta högt. Våra kroppar kyls snabbt ner av den kalla Stockholmsnatten men det märker vi knappt av, vi är fortfarande kvar där framför scenen. E behöver bara börja nynna på någon av låtarna för att jag och B ska börja dansa och sjunga med där vi går hemåt genom parken.

Följande helg sitter jag i en annan väns vardagsrum och återberättar känslan som jag fick av just de där tonerna som spelades upp under 90-talsfesten och hon förstår precis. Vi gör liknande associationer, våra minnen är så starkt kopplade till det bandet och en viss person i vår närhet att vi bara behöver nämna bandnamnet så får vi en sorgsen blick och ett stort behov av att hålla om varandra och trösta. En enorm saknad sprider sig i våra kroppar och en vetskap om att vi aldrig kommer få dela det minnet med honom igen. Samtidigt en enorm glädje för vi kan inte annat än att till slut le, för musiken påminner oss om den glädje som den gav honom och den glädje som den fortfarande skänker oss. Ett minne som är så otroligt fysiskt, som känns i hela kroppen och måste få utlopp på något sätt. Så vi står där och håller om varandra och skrattar mellan tårarna, ett otroligt varmt och skönt skratt som släpper ut alla känslorna, förstärker den delade upplevelsen och får oss att vilja studsa runt till musiken än en gång.

Vad jag skulle ge för att få en dag med honom och bara sitta och lyssna, sticka in några frågor här och där, försöka lirka hur honom de svåra minnena, de glada vet jag att han med lätthet skulle dela med sig ändå. Inte för att jag skulle vilja plåga honom, men för att jag vill veta, jag vill förstå, jag vill kunna föra vidare kunskapen. När jag nu tänker tillbaka på honom förundras jag över vilken otroligt varm och medmänsklig människa han var. Jag förstår från de korta bitar historia som jag kan hitta att han var otroligt omtyckt, både av de elever han undervisade som lärare och de som fick lyssna till hans ord i kyrkan. Jag vet att vi skulle ha lika hetsiga diskussioner som han och min morbror brukade ha, jag har tagit ett stort steg från den kyrkliga uppväxt jag har och tror han skulle känna sig sårad av det, men samtidigt vet jag att vi skulle enas om mångt annat.

Min morfar är den första metrosexuella man jag känt till: han stickade barnkläder till min mamma och hennes syskon – pÃ¥ 50-talet i Indien! Min morfar smugglade in mamma, hennes tvillingsyster och deras lillasyster, in i Österrike frÃ¥n Italien, under en filt i ett bilbaksäte – p.g.a. att de hade mässlingen – tuffare morfar fÃ¥r man minsann leta länge efter. Han  drog iväg pÃ¥ semester till Österrike med 4 ungar medan mormor stannade hemma i Sverige med den yngsta som fortfarande behövde ammas. När mamma och hennes syster nyligen fyllde 60 visade deras yngre bror en film frÃ¥n den resan, där de alla knatar pÃ¥ rad efter morfar som gÃ¥r först, alltid med hatten pÃ¥ för att skydda den begynnande flinten. SÃ¥ minns jag honom ocksÃ¥ – antingen med en hatt pÃ¥ skallen, eller en snusnäsduk lite snitsigt knuten för att inte bränna sig. Och jag minns en man som hade ett otroligt stort hjärta, men som nog alltid längtade hem. Jag minns den äldre mannen som kände att nÃ¥got skulle hända och bokade en resa till Österrike och flög dit, redo att möta sina sista dagar. Han visste att det var nära, och mycket riktigt sÃ¥ dog han där i sitt saknade hemland – med mormor vid sin sida. Vad jag skulle ge för att fÃ¥ ett sista samtal med honom, och vad överrumplad jag blir av alla dessa minnen när jag vandrar runt i Oskarhamn – och till slut hamnar framför hemmet där mormors sista dagar spenderades. Jag förundras över att minnena av henne inte alls är lika starka, och undrar hur det var att leva jämsides med en sÃ¥ stark och karismatisk man? Jag slÃ¥s av att en dag med mormor kanske skulle ge mig än mer – morfars minnen kan jag leta hos alla de som minns honom, men mormor, var tog hon vägen?

Andra gånger känner jag att det är precis tvärt om, att minnesbilderna blir förvrängda och trasiga, bitar fattas och hur mycket man än försöker fånga tag i de där lösa ändarna så smiter de undan och gömmer sig bakom all annan information som finns lagrad i mitt förvirrade huvud. De eviga diskussionerna med vännerna om hur det egentligen gick till den där gången och vem det var som gjorde vad eller sa så. Vi kan sitta så i timmar tror jag och aldrig bli eniga. Så finns det de där minnena som man förvrängt så det passar med sin egen bild av saker och ting, de förväntningar man har eller har haft på sig själv.

Men i kväll förlorar jag mig själv in i ett minne där varje detalj är exakt. Och jag återupplever alla dessa detaljer bara genom att låta tanken vandra av sig själv. Så i kväll gör det inget att den andra texten får vänta lite, jag förlorar mig hellre i minnet ett tag till.