Under förmiddagen hade vi haft en oerhört givande diskussion kring öppenhet och nätneutralitet över äppelkaka i Isobels trygga kök. Under den diskussionen kom vi fram till saker som vi alla på något sätt ansåg ligger i centrum för diskussionen, men vi insåg också att vi inte har helt klart hur dessa principer för öppenhet ska kunna säkerställas. Det är inte säkert att marknaden klarar av det själv, mycket på grund av problem med antimarknader och, med det jag ser som ett stort problem, att för att marknaden ska klara av detta så krävs det användare med full insyn som gör informerade val. Men det är inte heller säkert att regleringar är rätt väg att välja, problemet där ligger i att vi i så fall kommer försöka reglera något som vi ännu inte vet vad det är, internet utvecklas icke-linjärt med en sådan hög hastighet att regleringar vi applicerar idag kan vara helt irrelevanta och hämmande redan inom något år. Med dessa tankar i huvudet klev jag alltså upp där framför kostymerna och visst fick jag en hel del av det jag ämnade säga sagt, Pontus och Anders fick fram än mer av det som jag anser vara viktigt: internet som medborgarverktyg, som kommunikationsredskap och som samhällsförvandlare samt som en del i demokratiseringsprocesser istället för en marknad där vi enbart agerar som kunder.

Men det fanns ju så mycket mer att säga, det är ett ämne som kan diskuteras i timmar och som jag tror behöver diskuteras i timmar med alla representanter så att vi lär oss förstå de olika utgångspunkterna vi har. Så operatörerna och myndigheterna lär sig se internet så som användarna ser det: som något som innebär en frihet, som ger en valfrihet och en möjlighet att verkligen utnyttja människors lika värde – vi har (eller borde ha) tillgång till denna infrastruktur där vi kan göra oss hörda, där vi kan komma med innovationerna och idéerna. Men även att vi användare lär oss förstå operatörernas tekniska begränsningar, att vi förstår att total neutralitet i hur paket behandlas i rören kan vara en omöjlighet för då får vi ett nät som vi inte kommer kunna använda, då kan vi tänkas begränsa förmågan för vissa applikationer att uppnå en sådan kvalitet av vi är intresserade av att använda dem och samhällsfunktioner kan bli omöjliga att upprätthålla.

Så jag försöker se onsdagens seminarium som en utgångspunkt för det fortsatta samtalet och min frustration över att inte fått fram alla tankar som finns och att hamna i den marknadsjargong som så genomsyrade hela tillställningen är ursäktat, för det kommer finnas möjlighet att fortsätta samtalen, det här är bara början.