Vid gränsen

Kaosteori — Tue, 09 Jun 2009 13:14:41 +0000

När ska jag lära mig var den där linjen går för vad som är hanterbart. Varför ska livet som får mig att trivas och må bra också vara det som får mig att vackla fram längs med avgrunden. Som får mig att öka tempot till en hastighet som uppenbarligen är mer än min kropp kan palla med. Jag vill ju så mycket, allting bubblar inom mig och vill ut, idéer som studsar fram och måste få utvecklas för annars imploderar jag. Tankar och viljor som inte hanterar att kvävas.
Men samtidigt får tempot mig att hyperventilera, sömnen blir lidande och koncentrationen splittrad. Jag känner hur kanten som jag har fallit över tidigare kryper närmare, tecknen finns där. Hinner jag stanna upp denna gång? Fråga i sig ger mig panik. Och helt plötsligt tappar jag allt fokus, det jag lärt mig, det som fått saker att fungera så bra tappar jag bort bland alla tårarna. Jag vet att det inte finns något att vara ledsen över just nu, snarare tvärt om, jag är ju så nöjd med livet. Men ändå springer tankarna i förväg och jag ser orosmolnen hopa sig på horisonten. Problem som jag vet jag inte kan påverka och som med största sannolikhet inte ens kommer röra mig gräver sig in i och den mörka spiralen börjar snurra sig runt, runt, runt och innesluter mig i ett evigt mörker. Scenarion som för en vecka sedan kändes otroligt avlägsna letar sig upp till ytan och jag lyckas inte blockera dem. Jag förlorar förmågan att titta på dem konstruktivt och tappar alla perspektiv.

Men, så rycker någon tag i mig. Ruskar om en smula och sätter ett leende på läpparna igen, tårarna börjar torka på kinderna och fingrarna flyger fram över tangenterna. Jag minns vad det är som får mig att fokusera igen, minns att jag inte ska trycka undan problemen, minns att tankarna ska få leta sig fram och att jag kan vrida på dem tills jag ser hur saker egentligen hänger ihop. Ser att det finns vägar framåt, att de värsta farhågorna inte behöver uppfyllas, jag bestämmer. Det finns alltid alternativ och med en gnutta tålamod så kan jag hantera problemen. Jag vet nu vad som är mitt fokus. Så jag ska nog klara av att hålla mig rätt sida gränsen den här gången. Jag har lärt mig.

Den oändliga tröttheten

Kaosteori — Fri, 24 Apr 2009 16:05:55 +0000

Tom. För mycket. Så jag blir tom. Tar mig inte tid att stanna upp och reflektera. Alla måsten kryper nära inpå och överväldigar mig. När det blir för mycket så känns det lättare att bara släppa allt och låta det falla samman. Då raserar det väldigt snabbt och steget som behövs för att ta sig upp igen blir så mycket större att ta. Den onda cirkeln börjar igen.

Ser det tydligt med min egna öppna ögon, men väljer att stänga dem och titta bort. Ignorera det som pockar på. För paniken ligger så nära ytan nu. Igen.

Kaosteori » panik

Vid gränsen

Den oändliga tröttheten