Det är dags att somna. Jag har iofs sovit mig igenom större delen av filmen, låtit kroppen tagit över och gett efter. Underbart.
Men nu ska vi sova båda två, klockan är mycket och det är tyst, förutom katten som för liv i rummet bredvid. Där i lugnet får sinnet äntligen tid att bearbeta tankarna som flimrat förbi under dagen. De flyter upp till ytan. Jag låter de vältra runt i medvetandet ett bra tag innan någon av dem vågar lämna mina läppar. Han mumlar något om att det är sent, det är dags att sova, inte dags för samtal. Men jag kan inte släppa tankarna, de snurrar snabbare och snabbare. Vill få ner dem på papper, men orkar inte ta mig till anteckningsboken. Funderar på twitter men de är inte tankar som är menade för fler än oss. Låter någon annan tanke som funnits under dagen leta sig ut där, för att få något slags utlopp för behovet av uppmärksamhet, behovet av att få uttrycka mig. Pratar lite snabbt med någon som dyker upp på irc, får några kramar och ett litet leende på läpparna och ork att försöka somna igen.
Vänder mig om, knölar till kudden i hopp om att hitta en ställning som kommer inbjuda till sömn. Tröttheten ligger som en blöt filt över mig, den tynger ner mig och jag känner den rent fysiskt. Ett tryck över bröstkorgen, en värk i kroppen som skapar en än värre frustration. Utmattningen bjuder in tårarna, frustrationen över att han har hittat sömnen så snabbt och inte kunnat svara på mina frågor. Monstren kliver fram ur garderoben och upp från utrymmet under soffan, letar sig in bland frågorna och skapar scenarion jag inte vill möta, får mig att ifrågasätta allt det som nyss kändes så tryggt. Fokuserar på alla de praktiska problem som finns där, men som i vaket tillstånd göms av glädjen.
Mitt i detta dyker alternativet upp. Den där som inte för med sig alla dessa obesvarade frågor, en annan som kan skänka en trygghet, en självklarhet. Hur vet man att det är rätt val man gjort? Om jag visste utgången redan nu skulle jag då agera annorlunda? Skulle jag kunna bespara mig ett krossat hjärta och brustna förhoppningar? Spelar det någon roll? Jag vet ju att jag är där jag vill vara nu. Sakta smyger sig den insikten in i medvetandet, motar bort farhågorna och får monstren att fly tillbaka till sina skrymslen. Sömnen kommer krypande och den andra får se sig besegrad den här gången.
Och frågorna som uttalades där i mörkret? De besvaras många timmar senare, de ligger kvar i hans medvetande när jag vaknar och jag stärks ytterligare i mitt val.
Så sitter jag här vid frukostbordet och ska försöka sammanfatta lördagens seminarium Nätvaro arrangerat av Juliagruppen. Till min hjälp har jag tankar som jag skrev ned på baksidan av bokmärken, en samling ord som jag nu ska försöka skapa någon slags ordning och sammanhang utifrån. Som tur är så är det inte bara jag som sammanfattar samtalet, med hjälp av de andras texter kan vi tillsammans skapa en helhet, som inte bara visar på den bredd i frågorna som diskuterades utan också i hur vi alla upplevt seminariet på olika sätt, fokuserat på olika delar av samtalet. Begreppet distribuerad hjärna blir då än större i och med att vi fyller i varandras luckor.
Hur som, här kommer de ord och tankar jag fick ner på papper eller som fastnat i hjärnan.
- Definition av internet – behöver vi det? behöver vi komma fram till vad det är vi talar om så att vi inte talar förbi varandra? vad ska ingå i begreppet, hur långt sträcker sig internet?
- Nätneutralitet (som var fokus för samtalet) – hur långt ska detta begrepp tas? ska det gälla enbart för den centrala infrastrukturen eller ska det appliceras ner till varje person som delar ut sitt nätverk? vilka implikationer kan de olika förhållningssätten ha?
- Marknad vs. regleringar – kan vi sätta vår tillit till att en öppen marknad självreglerar sig så att användarna gör medvetna val av operatörer som verkar för ett öppet internet? är nyckeln användarnas tillgång till information kombinerat med transparens från operatörerna? behövs i så fall en konsumentmärkning?
- Global rättighet – hur ska vi värdera internet? är det en rättighet som alla ska ha tillgång till? hur löses det rent praktiskt? är det som Julia Skott uttryckte det en allemansrätt? viktigt att vi lyfter blicken och inte bara fokuserar på Sverige eller ens EU, det är en global fråga och de regleringar som kommer till stånd här kommer få implikationer på andra ställen runt om i världen.
Jag har en mängd andra tankar som inte är lika definierade, men andra har skrivit om det så jag skickar med lite rekommenderar läsning:
DOOM4, Evighetsåtta, Intensifier
, Massvis (fyller på allt eftersom folk får för sig att sammanfatta)
Jag har länge haft en idé att jag inte är särskilt bra på det här med sociala sammanhang, jag är den blyga, tysta tjejen som inte kommer på något vettigt att säga, gömmer mig i mitt hörn med en bok och säger saker när det inte alls passar. Mina vänner har hela tiden haft en helt annan bild, folk beskriver mig ofta som att jag har så lätt för att prata med nya människor, jag anpassar mig till nya situationer och liknande. Uppenbarligen en viss skillnad i de två bilderna. Nu börjar jag misstänka mer och mer att det kanske är mina vänner som har rätt och jag som har fel.
Jag har nämligen idag spenderat drygt två timmar snackandes med en total främling på mitt stammisfik. Vi har rört oss mellan ämnen så som situationen i psykvården i Sverige, Anna Odells verk, ryggoperationer och nya tillämpningar i läkarvården, film, musik, böcker, tankar kring etik och huruvida människor är onda eller bara utför onda handlingar – ja helt enkelt allt mellan himmel och jord. Otroligt passionerade och ibland hetsiga diskussioner, även fast vi ofta hade någorlunda liknande idéer. Ett utbyte av tankar och känslor som jag sällan varit med om. Och allt tack vare ett leende sist jag fikade där. Det lilla leende gjorde att den andra människan vågade sig fram och starta en konversation med mig, och sen behövdes det inte mycket för att samtalet skulle flyta på utav sig självt. Hur ofta händer sådant? Tänk vad mycket mera vi alla skulle kunna få ut av livet om vi vågade prata med någon okänd lite oftare. Vad är det som skrämmer oss och hindrar att vi gör det? Eller gör andra det, och jag bara missat det helt och hållet?
En fråga vi rörde lite lätt vid var om man gjorde detta oftare skulle man märka att vi människor har ganska mycket gemensamt trots allt? Under vårt samtal upptäckte vi oss ha en väldigt liknande världsbild, och då talar jag inte om liknande musiksmak, favoritfilmer eller älsklingsböcker, utan snarare de grundläggande värderingarna och förhållningssätt som vi bygger upp våra idéer kring. Kanske var det därför vi fann så mycket nöje i samtalet: just för att vi fick bekräftat att så som jag tänker och funderar, så resonerar även den här främlingen bredvid mig. Detta trots att på ytan hade vi inte mycket gemensamt, det skilde säkerligen 15-20 år mellan oss och sannolikheten att vi skulle stött på varandra i något annat sammanhang är minimal. Jag önskar och hoppas att jag kommer fortsätta välkomna kontakter från människor jag inte känner, tänk vad mycket jag kommer kunna lära mig och vad mycket mera glädje jag kommer få uppleva.
