Precis som förra gången. Men jag verkar ha tagit ytterligare ett steg inom sömncykeln. Då var det sömnlöshet. Nu kanske också så, men av en annan anledning.

Stora delar av mitt liv har sömnen varit en tillflyktsort, något jag längtat efter. En plats där jag fått ro, där det bara varit jag och drömmarna, i insomningsfasen starkt styrda av mig, en mjuk plats att landa. Sömnen har jag kunnat längta efter från det jag gått upp. Drömmarna har ofta varit med mig även under dagarna.  Inte för att jag alltid vantrivts i mitt liv, men under vissa perioder har jag hellre stannat i sömnen än varit vaken.

Nu ser jag sömnen som något nödvändigt ont. En uppgift som måste utföras för att ta sig till nästa dag. För att ge kroppen det den kräver. För att hjärnan ska få lite tid att sortera intryck och tankar. Det är det som händer nästa dag och den därefter som lockar. Dagens timmar räcker inte till allt, ska dessa slösas bort på sömn dessutom? Jag söker rörelse och sömnen är stillastående.

Men nu ska vi sova båda två, klockan är mycket och det är tyst, förutom katten som för liv i rummet bredvid. Där i lugnet får sinnet äntligen tid att bearbeta tankarna som flimrat förbi under dagen. De flyter upp till ytan. Jag låter de vältra runt i medvetandet ett bra tag innan någon av dem vågar lämna mina läppar. Han mumlar något om att det är sent, det är dags att sova, inte dags för samtal. Men jag kan inte släppa tankarna, de snurrar snabbare och snabbare. Vill få ner dem på papper, men orkar inte ta mig till anteckningsboken. Funderar på twitter men de är inte tankar som är menade för fler än oss. Låter någon annan tanke som funnits under dagen leta sig ut där, för att få något slags utlopp för behovet av uppmärksamhet, behovet av att få uttrycka mig. Pratar lite snabbt med någon som dyker upp på irc, får några kramar och ett litet leende på läpparna och ork att försöka somna igen.

Vänder mig om, knölar till kudden i hopp om att hitta en ställning som kommer inbjuda till sömn. Tröttheten ligger som en blöt filt över mig, den tynger ner mig och jag känner den rent fysiskt. Ett tryck över bröstkorgen, en värk i kroppen som skapar en än värre frustration. Utmattningen bjuder in tårarna, frustrationen över att han har hittat sömnen så snabbt och inte kunnat svara på mina frågor. Monstren kliver fram ur garderoben och upp från utrymmet under soffan, letar sig in bland frågorna och skapar scenarion jag inte vill möta, får mig att ifrågasätta allt det som nyss kändes så tryggt. Fokuserar på alla de praktiska problem som finns där, men som i vaket  tillstånd göms av glädjen.

Mitt i detta dyker alternativet upp. Den där som inte för med sig alla dessa obesvarade frågor, en annan som kan skänka en trygghet, en självklarhet. Hur vet man att det är rätt val man gjort? Om jag visste utgången redan nu skulle jag då agera annorlunda? Skulle jag kunna bespara mig ett krossat hjärta och brustna förhoppningar? Spelar det någon roll? Jag vet ju att jag är där jag vill vara nu. Sakta smyger sig den insikten in i medvetandet, motar bort farhågorna och får monstren att fly tillbaka till sina skrymslen. Sömnen kommer krypande och den andra får se sig besegrad den här gången.

Och frågorna som uttalades där i mörkret? De besvaras många timmar senare, de ligger kvar i hans medvetande när jag vaknar och jag stärks ytterligare i mitt val.