Fortsätter sedan ner till den lilla ån och möts av en stig som slingrar sig fram mellan vattnet och små kolonilotter. Påskliljorna har börjat blomma på en av lotterna och ägaren har förberett jorden i prydliga rader. Min namne Veronika växer utmed stigen, tillsammans med andra små blommor vars namn mamma säkert lärt mig men som försvunnit in bland all annan information som flyter runt i hjärnan. Mitt på den stora gräsytan där man alltid möter en hund eller två står nu blommande fruktträd och på andra sidan ån har arbetet börjat på fältet med vinrankorna. Vänder sedan åter in mot byn och möts av kyrkklockornas dova toner och gyllene buskar i varje trädgård.

Dofter slår emot en. Fuktig jord som värms upp av solen. Söta toner från frukträdens blommor och något friskt, ogreppbart som regnet lämnat efter sig. Återvänder till den lilla lägenheten och bubblar av energi. Leendet jag bär på ansiktet efter en av dessa promenader smittar av sig och förgyller resten av kvällen.

Kanske hänger dessa tankar samman med den fantastiska helg jag har haft, med vännerna omkring mig, sol i ansiktet och en nästintill obegränsbar glädje. Saker har flutit på med en sån självklar lätthet, allting har klaffat och jag har fått bekräftat vad jag vill och vad som får mig att trivas och må bra. Att allting inte går att uppfylla nu och att visa saker kan komma att dröja längre än jag egentligen vill känns mest bara som små problem som är hanterbara, och att jag ens ser på det hela på det sättet är ett otroligt gott tecken. Jag har tagit mig en lång väg upp ur det mörka hålet jag befann mig i för inte så länge sen.

Äntligen!